Det är svårt att veta vad som är sant om Kuba. Det mesta som sägs framstår som propaganda för att bevisa att Kuba är himmel eller helvete. Men även om det är svårt att tro på både Kuba-vänner och så kallade sanningsvittnen, kan vi göra en rimlig analys av läget. Analysen måste utgå från Kubas speciella situation, vilken ofta glöms bort i debatten.

Som jag ser det är Kuba fast i ett omöjligt val mellan å ena sidan ett auktoritärt styre och å andra sidan misär. EU är de enda som - om viljan fanns - skulle kunna hjälpa Kuba ur den kniptången.

När de kommunistiska regimerna i Europa störtades var det för att folken ville ha det mer som sina grannländer: parlamentariska demokratier med någon sorts välfärdssystem, hyfsad åsiktsfrihet och globalt sett få extremt fattiga. Det auktoritära styret kunde inte erbjuda mycket som inte deras grannar hade och därför miste det sin legitimitet.

Men i Kubas fall är situationen helt annorlunda. Få kubaner vill att Kuba ska bli som sina latinamerikanska grannländer. Grannländerna har sämre välfärd, sämre utbildning, mer fattigdom och minst lika mycket politisk terror som på Kuba.

Även i det rika grannlandet USA finns uppenbara sociala och demokratiska problem och det finns många exempel i Latinamerika på länder som 'demokratiserats' med USAs hjälp och slutat i misär.

Kommunismen på Kuba föll inte när kommunismen i Europa föll, därför att kubanerna i allmänhet inte vill ha det som sina grannar. Tvärtom finns det många i Kubas grannländer som ser Kuba som ett ideal och - ironiskt nog för oss - som frihetens land.

Ett sådant resonemang kan förklara Castro-regimen och dess anhängare, men knappast rättfärdiga bristen på politisk frihet. Dock måste vi förstå att Kuba - med eller utan Castro - inte kan ta sig ur sitt dilemma själv. Här måste EU agera genom att ge Kuba ett tredje val vid sidan om auktoritärt styre och misär, nämligen EU-medlemskap.

Vid en första anblick framstår tanken på Kuba i EU som ganska absurd, men faktum är att det redan finns karibiska öar som är medlemmar i EU, bland annat de franska öarna Guadeloupe och Martinique. Medlemskap i EU är troligtvis det som skulle kunna ge Kuba ett trovärdigt skydd mot amerikansk militär inblandning och mot att amerikanska ekonomiska intressen skulle rasera den relativa kubanska välfärden. Med en sådan trygghet garanterad av EU skulle det auktoritära styret på Kuba inte längre ha något att erbjuda sitt folk. Frågan om kommunistisk ekonomi eller inte, välfärdssystem och dylikt, skulle då bli 'normala' politiska frågor som kubanerna kunde ta ställning till utan ett ständigt och konkret hot om inblandning från USA.

För EUs del skulle det innebära mycket positivt att få Kuba som medlemsland. Kubanerna är välutbildade och landet har en enorm utvecklingspotential om den amerikanska blockaden tas bort. På Kuba finns ett klimat och möjligheter att odla vissa grödor som saknas i övriga EU. Kuba har, till skillnad från EU i stort, ett gott anseende bland befolkningen i många sydländer. Därtill skulle EUs anseende som fredsmäklare stärkas oerhört, genom att de lyckats få bort den spillra av kalla kriget som Kuba utgör, i motsats till USA som cementerat motsättningarna. En sådan prestige-vinst skulle sannolikt öka EUs möjligheter att mäkla fred, både i Mellanöstern och globalt.

Kuba i EU skulle alltså vara till glädje både för kubaner och européer, liksom för alla oss som tycker att det är hög tid att EU utvecklas från en klubb för dem som vill skydda sina privilegier, till en organisation som på allvar verkar för en mer solidarisk och rättvis världsordning.

De enda som har något att förlora är de som bygger sin världsbild och makt på att världen är uppdelad i 'de goda' och 'de onda', oavsett om de kallar sig kommunister, liberaler eller konservativa.