Det är inne med skönhetsoperationer och andra snabba förändringar av kroppen. Ett tecken på det är också att dopningsmissbrukat ökat och att 60 000 till 100 000 svenskar bedöms använda anabola steroider - oftast för att snabbt bygga en snyggare kropp. Ett helt annat synsätt hade författaren Sven Lindqvist, som i mogen ålder började träna styrketräning. I boken Bänkpress, som gavs ut för ett femtontal år sedan, berättade han att han tilltalades av att träningen gick ut på att sakta reformera kroppen.

Och just detta att genom träning stimulera kroppen så att den svarar med att bli starkare, uthålligare, snabbare eller skickligare är något av kärnan i all idrott. På något sätt förstår kroppen att den ska bygga upp en viss kategori av celler, öka produktionen av vissa enzymer eller lära sig att använda vissa motoriska enheter på ett visst sätt. Man skulle till och med kunna kalla det för naturens under!

Fysiologisk anpassning kan ske hos ett barn som springer 60 meter på 10 sekunder och som ibland springer eller hoppar vilket belastar de muskler som används vid löpning. På motsvarande sätt kan en vuxen elitlöpare som löper 100 meter på 10 sekunder åstadkomma samma slags fysiologiska förändringar genom hård och välplanerad träning. För en individ som vuxit klart och redan tränat hårt i flera år är det dock mycket svårt att förmå kroppen att anpassa sig lite till. Elitidrottare upptäcker tids nog att mer och hårdare träning inte automatiskt ger bättre resultat. Då kan det kännas lockande att söka framsteg med hjälp av otillåtna medel.

Men om man, som jag, tror att det finns ren toppidrott kan man fascineras av extrema talanger som gör allt för att undersöka gränserna för kroppens förmåga att reformeras. Michael Johnsons världsrekord 19,32 på 200 meter löpning tillhör de mest otroliga inom idrotten. Men det finns atleter som är inställda på att slå det - och detta med marginal. Till exempel säger den olympiske mästaren från Aten, Shawn Crawford, att han siktar på en tid under 19 sekunder. Hans inställning tycks vara att det inte finns några gränser för vad som är möjligt.

En form av talang är att vara begåvad med en kropp som lätt svarar mot träning. Det sades om Sveriges senaste (från 1990) världsrekordhållare i friidrott, spjutkastaren Patrik Bodén, att han hade mycket lätt att träna upp sig. Han behövde nästan bara titta på en skivstång för att bli starkare. För andra som inte har lika lätt att få effekt av träning handlar det om att träna hårt och systematiskt under lång tid och att inte ge upp vid tillfälliga bakslag.

Kanske är det just det som är den riktiga utmaningen: att envist gå framåt lite i taget - och utan genvägar, det vill säga utan dopning. I grunden handlar det om att visa att anden är starkare än kroppen. Att psyke och fysik ställs mot varandra kan kanske te sig onaturligt och riskabelt, men idrottsträning kan ändå ses som ett förhållandevis ofarligt sätt att stressa kroppen.

Träning kan även handla om att anpassa psyket till ökade krav. En som förstod detta var äventyraren Göran Kropp som brukade ställa in sin väckar-klocka på en okänd och godtyckligt vald tid och gav sig ut för att träna när signalen ljöd.

Att forma sin kropp och själ är också ett försök att kontrollera tillvaron. För det minsta jag kan hoppas på är att kunna ha koll på mig själv och min kropp - och detta utan läkemedel.