Aldrig har globala relationer varit under sådan extrem press som under George W Bush tid vid makten. Och det är inte att undra på. Koalitionen av aggressiva nationalister, nykonservativa och den kristna högern är tveklöst den mest föraktfulla mot Europa sedan tiden strax före USAs inblandning i Andra världskriget.

Detta förakt har inte gått att undgå. Enligt ett antal undersökningar från europeiska länder, inklusive Storbritannien, var Kerry favorit både i 'gamla' och 'nya' Europa. Den ökande misstron mot Washington beror främst på européernas känsla av att Bush med sin unilaterism förbisett deras intressen och råd. Allt från förkastandet av Kyoto-protokollet till invasionen av Irak i mars 2003.

Medan politiska experter framhäver att kritiken i grunden är anti-Bush snarare än 'anti-amerikansk' så kommer valet av Bush som president troligen att öka föraktet ytterligare och göra sprickan i Väst-alliansen permanent.

- Detta val kommer även påverka Europas framtid, skrev Oxford-professorn Timothy Garten Ash i Washington Post för snart en vecka sedan.

- USA med Bush vid makten kommer att skapa ett Europa där många kommer att känna ett behov av att skapa en konkurrerande stormakt, snarare än en samarbetspartner, menade han.

Man kan tycka att institutioner som IMF, Världsbanken, Nato och FNs säkerhetsråd borde vara anledning nog att de båda sidorna inser vikten av gemensamma mål och vägarna dit, men det är inte så säkert. Alliansen USA och Europa kan inte dateras längre tillbaka än till början av Kalla kriget när rädslan för Sovjetunionen för första gången i historien förde de två närmare varandra. Så på många sätt har Bush och de resurser han befogar över kastat oss tillbaka i historien.

Genom att hävda att man representerar den 'västliga civilisationen' har USA angett en något tvetydig ton gentemot Europa. Man är medveten om sin korta historia som dessutom tills stor del är byggd med europeers händer men ser sig ändå som överlägsna när det kommer till vetenskap, konst och industri. Den överlägsna attityden i både politik och moral befästes i en 150 år lång isolationistisk utrikespolitisk tradition som riktade sig framförallt till Europa.

I Europa har inte USAs export av 'frihet' slagit rot till skillnad från stora i delar av Latinamerika, Karibien och Asien dit dessa tankar exporterats i parti och minut. Och så nu även Mellanöstern som blivit Washingtons nya område som ska frälsas från ondo. Mellanöstern blir särskilt komplicerat då Israel också har sitt finger med i spelet som USAs medspelare i jakten på frälsning och frihet. Faktum är att Israel i allmänhet och Bush uppbackning av Likud-regeringen i synnerhet, har varit den enskilt största anledningen till tvisterna mellan USA och Europa.

Det är här de stora skillnaderna legat mellan Bush och Kerry. På ena sidan Bush, en fundamentalistisk kristen som är född och uppvuxen i USAs bibelbälte och som knappt aldrig varit i Europa innan han blev president. På andra sidan fanns Kerry, delvis uppvuxen i Frankrike och med en diplomat-far som till stor del hade som uppgift att integrera Europa med Nato. En soldat som tagit avstånd från alla typer av religiöst predikande.

Det skulle kanske inte varit så mycket som skiljt de tvenne åt i handling när det kommer till exempelvis kriget mot terrorismen. Men frågan är om inte intentionen att skapa dialog och dämpa den kristna arroganta tonen ändå skulle kunna blivit avgörande för USAs relation med både Mellanöstern och Europa.

Gapet mellan Europa och USA har möjligen med undantag för Storbritannien blivit avgrundsdjupt på de fyra år som Bush suttit vid makten. Sannolikt räcker inte fyra nya år för att minska den klyftan. Ens om viljan hade funnits där.