Men Livet med en idiot gjorde mig nyfiken och jag blev inte besviken. Uppsättningen på Malmö Opera och Musikteater är verkets nordiska premiär, operan hade sin urpremiär i Amsterdam, 1992, strax efteråt dog kompositören Alfred Schnittke, drygt 60 år gammal. Både han och mannen bakom librettot Viktor Jerefejev föddes och växte delvis upp i Sovjetunionen. Jerefejev räknas som en av de mer betydande ryska författarna av idag och det var hans historia som kom först och inspirerade Schnittke till att göra en opera av den.

Historien tilldrar sig i Sovjet, där berättelsens jag på grund av en mindre förseelse på jobbet har blivit dömd att hämta en idiot att ta med sig hem och behålla där. Han hittar Vova, men det var inget bra val, för Vova, ställer till allmän oreda, förför både jag och frun för att avrunda med att klippa huvudet av frun och dra med ett ljudligt äsch. Det enda ordet som Vova, yttrar, alltså sjunger under de 90 minuter operan varar.

Det är en rolig historia och långt ifrån bombastisk. Scenrummet i den inledande scenen har elkablar som hänger ner från taket, fruns underklänning är solkig, deras hem är både vanligt och stökigt. De sjunger på svenska och språket är ganska mustigt, ett av Jerefejevs kännetecken.

Jag uppskattade körens skiftande attribut som på ett tydligt sätt bar fram historien. När det gäller sångprestationer vill jag särskilt nämna Susanne Elmark i rollen som frun. En sopran med högt register vars röst var bara vacker, inte det minsta skrikig. Och att slutligen låta en av huvudpersonerna i en opera bara sjunga äsch, det är faktiskt rätt kul.