Under helgen pågick den artonde upplagan av de Internationella Poesidagarna i Malmö. Årets antologi hade titeln "Det vore underbart att skrämma en notarie med en avbruten lilja" och de kan vi väl alla hålla med om.

Vi gjorde lördagen till vår poetiska dag och medverkade vid tyske Lutz Seilers läsning i Chokladfabriken.

Jag skall inte påstå att jag har någon djupare relation till poesi, annat än att jag njuter av den ibland, gränslöst, men det finns ett yttre ramverk kring poesin som kan vara lite förstå-sig-påigt.

Det talades mycket om, jag satt och kände mig rastlös för att jag inte fick uppleva tillräckligt mycket poesiläsning. Det förväntades också att samtliga i den fåtaliga publiken förstod tyska och det är nog inte något man kan förvänta sig idag åtminstone inte i de yngre generationerna, men kretsen som sådan kändes ganska sluten. Kanske var det inte publik alls, kanske var det hang-arounds i femtioårsåldern.

I jakten på ytterligare poesiupplevelser drog jag till Lund, där en poesiafton med persisk poesi utlovades, de utlovade inslagen av pantomim och lutspel kändes lockande. Men vi skulle skyndat mycket mer, för dörrarna drogs dramatiskt ihop framför våra utsträckta fingrar och det gick bara inte att bli insläppt. Så svenskt.

I övrigt har veckan förlupit i folklighetens tecken, i en de breda massornas kulturyttring. Fotboll och det är inget fel i det, men jag kan inte låta bli att reflektera över den starka ställningen fotboll har nu för tiden, som under de senaste dagarna yttrat sig i bland annat storbilds-tv på ett otal ställen och fotbolls inriktade jippon (det är helt enkelt något som krävs och förväntas).

Det hände sig faktiskt att jag satte mig att titta på en match på tv, själv, för att alla andra gör det och jag är faktiskt inte intresserad av sport på något sätt. Fast sådant får man inte säga numera.

Jag blev inte direkt berörd, men tittade ändå på hela matchen med hyfsat stor behållning och hade känslan av att det här är sånt man gör just nu, precis som att man firar midsommar eller jul. Allt för att passa in.

Så här har det inte alltid varit. Vet inte vad som hände, vet inte när, kanske handlar det bara om marknadsföring, men finns det något som andra delar av det svenska kulturlivet på något sätt kan lära sig?

För i vårt ynkliga lilla land kan nog aldrig publiken bli för stor .