Demonstrationens främsta slagord är 'Vad vill vi ha? Gymmet kvar!' Målet är stadsdelsnämndens frågestund och sammanträde, där framtiden för det om-stridda gymmet på Oslogatan 1,

ockuperat sedan 8 september, kommer att avhandlas.

En ung kille reser sig upp.

- Vill ni att alla ungdomar ska hänga i Husby centrum, hamna i bråk och få problem? Ni kommer att få kostnader för vandalisering och sådant som är mycket större än vad det skulle kosta att driva gymmet.

En socialdemokratisk nämndledamot svarar att det inte fungerar så att man får något genom att hota.

Demonstranternas ilskna frågor och politikernas byråkratiska jargong studsar mot varandra utan resultat och mötet slutar i fullständig frustration. Några pengar beviljas inte.

- De ljuger, jag hatar politiker, ropar en av demonstranterna. De i vår stadsdelsnämnd är inte uppvuxna här i förorten, de kan inte fatta hur det är. De inser inte vad det här gymmet betyder för oss.

Det är en lång, snårig och oklar historia som lett fram till det kaotiska mötet i Husby Centrum och ockupationen av träningslokalen på Oslogatan.

Gymmet startades år 2000. I början av år 2003 gav den lokala stadsdelsnämnden en ideell förening, Frivilliga Krafter, förtroendet att driva verksamheten, medan kommunen bidrog med utlåning av inventarier. Men flera av föreningens medlemmar började bli misstänksamma.

- De köpte grejer alldeles för dyrt, köpte datorer och annat som inte användes i gymmet, det fanns ingen kontroll på vart pengar tog vägen. Det var ordföranden och hans hustru som skötte allt över huvudet på alla andra. Vi försökte uppmärksamma kommunen, men de ville inte veta något, säger Bilal Araz, ockupationens ledargestalt.

Sekreterare i gymmets dåvarande styrelse var stadsdelsnämndens ordförande Mirja Särkiniemi, s, som själv hävdar att hon bara deltog på två sammanträden och avgick i november eller december 2003. Men enligt föreningens dåvarande revisor, Joakim Eriksson, finns det inget dokument som visar att hon skulle ha lämnat sin post.

I april avsattes styrelsen och en ny valdes, ledd av Bilal Araz. I juni gjordes också en polisanmälan.

- När vi tog över fanns det 12 kronor i kassan och 120 000 i skulder, och bokföringen var en total katastrof. I det läget ville kommunen bara lägga ner allting. De håller alltså fifflare bakom ryggen, av någon anledning, och låter ungdomarna ta smällen i stället. De vill stänga oss för att kunna lägga locket på hela historien.

Den 13 september fick föreningen ett brev från fastighetsägaren Akelius, som meddelade att den skulle vräkas på grund av flera månaders obetald hyra. Beskedet blev en chock eftersom kommunen tidigare fattat beslut om att garantera hyran för sommarmånaderna. Enligt stadsdelsförvaltningen har denna också betalats inom den tid som angetts på Akelius faktura.

Akelius Stockholmschef, Lars Lindfors, väljer att inte lämna någon förklaring till beslutet och vill överhuvudtaget inte kommentera ärendet.

Ockupanternas krav är att kommunen bidrar med nya pengar för att sanera de skulder som den gamla styrelsen lämnat efter sig och för att rusta upp lokalerna, samtidigt som driften även i fortsättningen ska

skötas av den ideella föreningen.

Mirja Särkiniemi avvisar det av en rad olika skäl, däribland att en ekonomisk plan och andra papper som kommunen efterfrågat inte lämnats in. Motargumentet att det beror på föreningens ekonomiska läge och kaoset i dokumentationen accepterar hon inte:

- Min uppfattning är att oredan i böckerna uppstod under den nya styrelsen, inte den gamla. Det gick ju att göra en revision, det tycker jag visar att pappren var någorlunda i ordning.

Hon säger sig aldrig ha sett några konstigheter under sin tid i styrelsen, och anser därmed inte heller att stadsdelsnämnden brustit i uppsyn över hur bidrag använts.

Men just den revision som Mirja Särkiniemi hänvisar till kommer fram till en rad allvarliga brister i föreningens skötsel: 'verksamhetsberättelse saknas', 'resultat- och balansräkning saknas', 'vid jämförelse med kontosaldon... saknas pengar som inte kan förklaras', och 'omöjligt att följa styrelsens arbete genom protokollen', bland andra. Revisorn Joakim Eriksson avslutar med att 'kraftfullt avstyrka att styrelsen beviljas ansvarsfrihet'.

Att Mirja Särkiniemi, som satt på en så pass central post som sekreterare, inte deltagit i mer än två möten förklarar hon med att hon aldrig fick ordentliga kallelser från ordföranden. Att detta i sig skulle kunna ha varit en varningssignal om att något inte stod rätt till i föreningen, håller hon inte med om.

Bilal Araz och många andra bland ockupanterna tror tvärtom att kommunledningen har någon form av samröre med bedragarna som tömde föreningen på resurser, men medger att de inte kan backa upp den anklagelsen med bevis. Men vad är det då med ett gym som kan väcka sådant engagemang?

Ari Shoval, som både själv tränar och är engagerad i att driva föreningen, förklarar.

- Vi äldre här är som socialarbetare, fast utan ersättning från samhället. Hit kommer ungdomar med problem, för här kan de pumpa ut sin frustration mot sandsäcken. Och för att vi möter dem utan fördomar. Det här är det enda ställe som finns att gå till för dem som är för gamla för ungdomsgården.

- Gymmen i Kista kostar minst 450 kronor i månaden, mot 150 kronor här. Allt läggs ned och blir dyrare. Vi har till exempel ett badhus här där ingen som bor i Husby har råd att gå och bada, de enda man ser komma dit är folk i bilar utifrån. Gymmet har blivit mer än bara ett gym, en samlingspunkt där alla känner sig välkomna, eftersom vi själva bestämmer reglerna.

Stadsdelsnämndens förslag att träningsmaskinerna ska flyttas till en annan byggnad, Idrottens Hus, avvisas enhälligt av ockupanterna som ser den som en betydligt sämre lokal.

- Där är trångt, lågt i tak, och det ligger långt bort från centrum. Men det är inte bara det, säger Bilal Araz. Den här lokalen är vår identitet, vi lämnar den aldrig. För mig är den en symbol för de maktlösas kamp mot makten.