Det är i KI:s årliga Lönebildningsrapport som analysen görs. KI har där uppskattat den så kallade “jämviktsarbetslösheten”, det vill säga den nivå av arbetslöshet som de anser inte går att underskrida utan en accelererande inflation med farliga konsekvenser för samhällsekonomin, och kommit fram till att den ökat under senare år och i dag ligger nära 7 procent.

– Vårt budskap är att politiska åtgärder måste till om vi ska få ned arbetslösheten till 6 procent, säger institutets forskningschef Göran Hjelm till tidningen Dagens Industri.

Teorin om jämviktsarbetslöshet är omstridd bland akademiska ekonomer, men har legat till grund för den ekonomiska politiken sedan början av 1990-talet. Fortfarande i slutet av samma årtionde ville dock varken KI, Riksbanken eller finansdepartementet offentligt uppge vilken siffra man räknade med i sina modeller. Det är först under 2000-talet som KI har börjat ange sådana uppskattningar i sina offentliga rapporter.

Orsaken till att siffran har höjts till 7 procent är enligt KI främst en “sämre matchningsfunktion”, alltså att arbetslösa i dag verkar ha svårare att hitta eller ha nödvändiga kvalifikationer för de lediga jobb som finns. De politiska åtgärder som diskuteras i rapporten är dels att “stärka kompentensen hos utsatta grupper så att de blir mer attraktiva” på arbetsmarknaden, alltså närmast en satsning på arbetsmarknadsutbildningar. Men också som alternativ att “subventionera anställningar” eller “öka lönespridningen” – tanken med de senare förslagen är att personer som inte är speciellt attraktiva för en anställning i dag skulle bli det med lägre lönekostnader. KI framför också i rapporten att högre minimilöner (man får anta att de syftar på kollektivavtalens lägstalöner) skulle medföra högre jämviktsarbetslöshet.

Slutsatserna i rapporten innebär att KI tror att jämviktsarbetslösheten i dag ligger bara en procentenhet under den verkliga arbetslösheten. Samtidigt är inflationen i Sverige mycket låg, under de två procent som Riksbanken har som mål. Hur hänger det ihop?

– Inflationstakten ett visst år är inte så central. Löneökningstakten och ett antal strukturella faktorer på arbetsmarknaden är viktigare, säger Göran Hjelm till Fria Tidningen.

Enligt diagrammen i rapporten har KI:s beräknade “jämviktsarbetslöshet” under de senaste tre årtiondena nästan alltid legat en bit under den verkliga arbetslösheten. Bara vid två tillfällen, 2001-2002 och 2007, har den kortvarigt legat strax över. Men under hela 2000-talet har inflationen de allra flesta år också legat under två procent, och som mest lite över tre procent. Finns det egentligen någon grund för att anta att denna magiska arbetslöshetsgräns som inte får passeras existerar? Nationalekonomen Erik Hegelund tillhör de som är skeptiska.

– Man kan väl alltid räkna ut en siffra men siffran beror på vilken modell och teori man använder och utgår ifrån. Om teorin är fel blir siffran också fel. Tittar man på hur arbetslösheten har utvecklats historiskt finns det inte mycket som tyder på att den hänger ihop med regleringar som styr löneförhandlingar, anställningsvillkor etcetera. Tvärtom tyder det mesta på att det bästa staten kan göra för att pressa ned arbetslösheten helt enkelt är att satsa pengar för att skapa jobb, säger han.