Världens mest långlivade ännu pågående väpnade konflikt, inbördeskriget i Colombia, tycks på väg mot sitt slut. I augusti spikade regeringen och den största gerillan, Farc, den slutgiltiga texten till ett fredsavtal i Havanna efter flera års förhandlingar. Den 19 september accepterades det enhälligt på Farcs kongress. Den 2 oktober går landet till folkomröstning om avtalet, och Ja-sidan leder med runt 60 procent i de flesta opinionsundersökningar.

Under tiden har den näst största gerillan, ELN (som dock bara mobiliserar runt en tiondel så många soldater som Farc), utlyst en tillfällig vapenvila. ELN för egna fredsförhandlingar med colombianska staten, som dock fortfarande är en bit från slutförande. Resterande gerillor (och det har funnits något tiotal) existerar mest på pappret i dag, och den militanta fraktion som lämnat Farc i protest mot fredsförhandlingarna verkar också vara av ganska begränsad omfattning. Det tycks alltså som om slutet på konflikten är i sikte.

Det väcker förstås frågorna – varför nu, efter över 50 år av strider? Och kommer lösningen i längden att bli framgångsrik?

Det colombianska inbördeskriget brukar räknas som drygt 50 år gammalt, sedan Farcs grundande som en självförsvarsgrupp på landsbygden vid 1960-talets början, men har rötter ännu längre tillbaka i det så kallade ”våldet” mellan liberaler och konservativa (känt bland annat som bakgrund till Gabriel Garcia Marquez Hundra år av ensamhet). Genom årtiondena har flera försök gjorts att avsluta konflikten, däribland Farcs försök att skapa en fredlig politisk rörelse, Union Patriotica, under 80-talet. Den gången tog det slut när i stort sett alla ledande representanter för partiet dödades av paramilitärer. Vad har förändrats nu?

Ur gerillans synvinkel är säkert ett huvudskäl till förhandlingarna att en militär seger och maktövertagande inte längre verkar realistiskt. Från att som mest mönstra uppskattningsvis 22 000 soldater och nästan inringa flera av landets största städer under 90-talet, när många arméförband var för korrumperade för att utgöra en effektiv stridande styrka, möttes den under 2000-talet av en omorganiserad militär med ökande finansiering från USA, och reducerades ner till 8 000 stridande och utan stabil kontroll över landområden. Under senare delen av 00-talet greps eller dödades flera av dess främsta kommendanter. Dess legendariske ledare och medgrundare, Manuel ”Tirofijo” Marulanda, dog samtidigt en naturlig död.

Från colombianska regeringens perspektiv blev det samtidigt uppenbart att de militära framgångarna nådde en platå: armén kunde pressa gerillan men målet att utplåna den förblev undflyende. Men en annan förklaring finns i dess interna politiska och ekonomiska utveckling.

Journalisten José Antonio Gutiérrez D. skriver i webbtidningen Rebelion att det ekonomiska etablissemanget i Colombia är uppdelat i två fraktioner: en traditionell dominerad av stora landägare, boskapsuppfödare och narkotikabaroner, som är nära kopplade till paramilitära grupper och vars främsta politiska representant är tidigare presidenten Alvaro Uribe. Den motsätter sig energiskt fredsförhandlingar.

Men en annan, uppåtstigande, fraktion representerar modern industri, media och finans (CNN har beskrivit Colombia som ”Latinamerikas Silicon Valley”), nya kommersiella plantager av grödor som oljepalm, och utvinning av råvaror som olja och metaller. Inte minst de sistnämnda branscherna behöver placera dyrbara installationer på avlägsna platser, där de förblir sårbara för attacker och har pressat på hårt för ett fredsavtal som skulle ge stabilitet. Det är denna fraktion som nuvarande presidenten Santos gjort sig till talesman för, fast han började sin karriär i Uribes regering.

Vad är då utsikterna för att freden ska hålla, och vad innebär den inför framtiden? Fredsavtalet har lagt störst vikt vid att underlätta de tidigare Farc-soldaternas återanpassning till ett civilt liv och säkerhetsgarantier för att inte massakrerna som drabbade Union Patriotica ska upprepas. Att lösa de grundläggande ekonomiska och sociala problem på landsbygden som en gång ledde fram till gerillans skapande har fått mindre prioritet (vilket speglar Farcs förhållandevis svaga förhandlingsposition). Narkotikapolitiken ska gå mot avkriminalisering och utvecklingszoner ska skapas i fattiga landsändar där gerillan tidigare varit aktiv – närmast ekonomiska frizoner som framförallt förmodas gynna storskalig jordbruksindustri. Mer i småbönders intresse, om det förverkligas, är en rätt för dem som fördrivits under kriget att återvända till sina gamla jordar.

En återstående osäkerhetsfaktor är förstås de paramilitära grupperna. Medan de officiellt upplöstes redan under Uribes tid finns omfattande nätverk fortfarande kvar. Om de skulle rycka in i de områden gerillan nu överger skulle det kunna leda till en kris.

Inbördeskriget skulle kunna sägas ha fryst tiden politiskt i Colombia jämfört med resten av Latinamerika, särskilt Sydamerika. Den fredliga utveckling med starka folkrörelser och mer eller mindre vänsterorienterade masspartier, som i många av länderna har eller har haft regeringsmakten, har till största delen uteblivit här.

Under de senaste åren har landet trots allt sett en del betydande protester, framför allt en stor demonstrationsvåg år 2013, men hotet om våld har alltid haft en dämpande effekt på all fredlig organisering. Det uppskattas att 300 sociala och politiska aktivister mördades under förra året, de allra flesta organisatörer på landsbygden. Fredsavtalet kommer med en förväntning på att nya vägar nu öppnas för organisering och aktivism utan vapen. Om den förhoppningen sviks kan också freden vara hotad.