När jag såg honom spela på Mondo i samband med skivbolaget Startracks 10-årsjubileum härom helgen kom alla förväntningar på skam. Borta är melankolin och det lågmälda allvaret, i stället har skapats driven rock med storslaget episkt material rotat både i tidiga Springsteen, Byrds, Paisley underground och Phil Spectors ljudväggar. Det är delvis en återgång till energin hos hans gamla band Sideshow Bob, fast med skamlös spelglädje och eufori.

Debutalbumet Gustaf Kjellvander proudly presents The Fine Arts Showcase & the Electric Pavilion släpptes i maj och är en platta som innehåller åtminstone fem låtar med uppenbar hitpotential, ändå har det varit märkvärdigt tyst om både Gustaf och albumet. Efter den sanslöst medryckande spelningen på Mondo kände jag mig nödgad att få svar på några frågor.

- Det har ju inte gått riktigt så bra. Alltså, jag hamnade lite i 'file under Christian Kjellvander' och det är kanske synd, men jag tror inte det kommer vara så efter nästa skiva. Det är väl bara nånting man får finna sig i.

Känns det fortfarande att det är så?

- Ja dessvärre. Inte bland musikälskare kanske, men jag har läst omdömen som 'Christian Kjellvanders mindre begåvade lillebror' och jag tror inte människor som säger så har så bra koll. Det är så klart lätt att man blir placerad i samma fack, för det finns väl nån gemensam ådra, men jag är nog mer influerad av engelsk musik.

Hur har skivan sålt?

- Den har sålt mellan ett och två tusen. Det är ändå rätt bra för P3 har inte plockat upp någonting, och det tycker jag är dåligt. De tyckte det fanns så många liknande band, vilket jag inte förstår. Men du vet, man undrar ju vad man har gjort. Har jag råkat spy nån på axeln på krogen (skratt)... jag vet inte, de brukar vara rätt bra på att plocka fram svenska artister men det gör de inte i det här fallet.

Det finns en otrolig energi och spelglädje både på skivan och live. Det är inte mycket Songs of soil kvar.

- Jag skriver ju fortfarande mörkare låtar, men mina låtar på Songs of soil-skivan är otroligt deppiga. Alltså jag mådde inte så bra då, bara tillräckligt bra för att skriva dem. Nu är jag ju ändå en glad människa och jag är rätt nöjd med mitt liv, så det är jävligt glada låtar på sätt och vis. Samtidigt finns det nån slags mörker i det också. Jag ser den inte som en helt genomglad skiva, men jag älskar att spela så jag antar att det kommer fram i den.

Det är andra influenser som kommer fram.

- Ja, jag hör fortfarande väldigt mycket Sebadoh i det jag gör, för jag har lyssnat på dem så pass mycket, även hela den punkrock-bagen som följde med det. Jag tror inte att det hörs att jag lyssnar på TV Personalities men det är ändå ett av mina favoritband. Det är även många ohörbara influenser, som Merle Haggard och Phil Spector. Neutral Milk Hotel tror jag man hör inte minst i instrumenteringen.

Även om skivan överlag känns lyckorusigt poppig finns en mörk underton i skivans tema, uppbyggt kring staden Galveston i södra USA där 6 000 människor omkom i en orkan år 1900.

- Ja, det är mer ett stämnings-, ett känslo-tema. Det handlar väldigt mycket om min far, mig själv och rädslan att livet bara ska gå en förbi. Det är väl de tankarna som har dominerat mycket de senaste åren känns det som. Man inser ju att livet är fruktansvärt kort hur man än vänder och vrider på det. Sen har jag använt staden Galveston som en slags metafor för det.

Det är ett soloprojekt, men bygger ni ändå låtarna tillsammans?

- Nä, jag säger mer eller mindre till alla vad de ska spela. Folk kommer ju med kommentarer om vad de tycker, men det är ett soloprojekt och jag har väldigt bestämd uppfattning om vad jag vill att folk ska spela. Dessvärre tror jag det är väldigt mycket tråkigare att spela med någon som jag i ett band.

Det behöver ju inte vara negativt. Är det flera starka viljor kan resultatet bli noll.

- Jo jag försökte få Sideshow Bob att vara ett band, men det funkade inte. Jag var ju rätt ung men jag hade stark vilja då också. Jag är inte en ledartyp, jag totalt föraktar auktoritet och jag hatar att ställas inför någon i den positionen. Men nu är det nödvändigt när det är ett uttalat soloprojekt. Jag skulle inte känna mig bra om vi arbetade fram låtarna gemensamt och jag tog all ära. Då skulle jag ju inte kunna sova om natten.

Berätta om bandnamnet?

- Det kommer från en typ av insamling i skolan där eleverna uppträder. Man spelar blockflöjt, sjunger låtar och så vidare. Jag tog namnet för att jag tycker att det viktigaste i musik egentligen är spelglädjen och viljan att spela. När jag hör bandet Beat Happening hör jag spelgläden, trots att det kanske inte alltid är så tajt eller bra spelat. Jag tycker namnet fångar den andan. Sen är jag ju rätt bra på att spela ändå... (skratt) Men du vet, jag tycker inte att det är väsentligt. Jag har aldrig varit Guitar World-kille liksom. Sen också att det är inom skolan. Det känns ju som att skolan aldrig slutar. Nu har man trevligare klasskamrater, men det är mer livet som skola.

Du spelar in b-sidor nu?

- Ja, det kommer en ep i höst, kanske i slutet av september och det ska komma en video också. Eftersom jag kommer att spela väldigt mycket akustiskt i höst så kommer det att vara en mer melankolisk ep. Ska försöka få bort de låtarna till nästa skiva... (skratt).