Mästerlig melankolisk indiepop från The new year
När Texas-kvintetten Bedhead kastade in handduken för sex år sedan försvann ett av nittiotalets riktigt betydande indieband. Med sin emotionellt laddade men återhållsamt tillbakalutade och melankoliska rock var de, tillsammans med band som Low och Codeine, i hög grad pionjärer för de framväxande genrerna slowcore och sadcore. De sålde inga stora mängder och slog inte hos någon större publikskara. Men de blev kritikerfavoriter och har utövat långtgående påverkan på senare band.
Själv upptäckte jag så klart Bedhead alldeles för sent, långt efter de lagt av, och kunde bara bittert konstatera att ännu ett band gått en förbi. Döm då om min förvåning när jag stöter på bandet The New Year och upptäcker att de är ett återförenat Bedhead som låter i det närmaste exakt som förr om åren.
Faktum är att den här nya plattan - deras andra efter återföreningen - nästan låter ännu bättre än de gjorde under åren med Bedhead. Måhända har jag lyssnat mig trött på de gamla alstren, men på The end is near finns ett par tre spår som kan vara det bästa de gjort över huvud taget.
Bröderna Matt och Bubba Kadane har ökat tempot på låtarna en aning och produktionen har lyft fram de larmande gitarrernas ljudväggar några snäpp till, vilket enbart är en fördel, men i övrigt låter det överraskande välbekant.
Den hummande sången, soundet och de till grundformen alltid likartade låtstrukturena är precis som de ska. Är slutet nu nära så har vi här det perfekta soundtracket.
MUSIK: The end is near
Grupp: The New year
Bolag/distr: Touch and go/Border