Min resa börjar i Spanien. Jag står på Plaza Capuchino i Malaga. Bakom torget finns Centro de Internamiento de Extranjeros, CIE, utlänningsfängelset. Där förvaras illegala invandrare tills deras utvisning verkställs. Flera organisationer har samlats för att visa sitt missnöje med den spanska utlänningslagen. Nicholas är en av talarna. Han står på en scen och han är arg. För två år sedan blockerade Nicholas tillsammans med andra aktivister porten till CIE i fem dagar. De som var spanjorer häktades i några dagar, argentinaren Nicholas blev automatiskt utvisad. Efter en lång protestkampanj genomfördes aldrig hans utvisningsbeslut.

- Detta är ett skammens torg! skriker han.

- Spanien kallar sig en demokrati, men det här bakom oss är bara ett koncentrationsläger i det 21:a århundradet! Allt de här människorna försöker göra är att skaffa sig ett värdigt liv. Det här är vår värld och vi har rätt att röra oss fritt, avslutar Nicholas.

Ja, där står jag alltså på skammens torg och gömmer mig bakom en kamera. För mig är det inga problem att skaffa uppehålls- eller arbetstillstånd, för Nicholas och alla andra som inte är med i EU är det omöjligt. De senaste tio åren har den spanska lagstiftningen mot icke EU-medlemmar skärpts. De har inte rätt att bo, arbeta eller söka sjukvård i Spanien.

Tiotusentals människor tar sig, trots det, varje år över gibraltar sund i små båtar. Jag beslutar mig för att åka samma väg, fast tvärtom, ut ur EU, in i Afrika. Jag vill se var 'Fort Europa' slutar och vad de murar vi bygger upp kring oss gör med människor. Jag åker från Algeciras till Ceuta, korsar Gibraltar sund. Men inte i en 'patera', utan i en hypermodern snabbfärja, som korsar sundet på 35 minuter.

Förut var Ceuta en spansk koloni, nu heter det 'Den autonoma staden Ceuta'. I gränslandet mellan Ceuta och Marocko har man byggt två parallella taggtrådsstängsel, med rörelsesensorer, övervakningskameror, strålkastare och beväpnade vakter. Byggandet kostade 25 miljoner dollar 1993. EU betalar, men

Marocko står för bevakningen.

Jag står till slut utanför gränsstationen mellan Spanien och Marocko. Staden Ceuta ligger enligt all geografisk logik i Afrika. Men geografin lyder som allt annat under politikens

lagar; jag är fortfarande kvar i Europa och EU. Att passera gränsen kan ta åtta timmar och kön känns oändlig. Det är stängsel och taggtråd överallt. Jag känner mig inträngd.

Runtomkring mig står människor och väntar tålmodigt. Det är marockanska familjer med stor packning. Det är nästan som om de bara varit över i Spanien och storhandlat. Men allt de bär med sig är slitet och gammalt, kön rör sig inte.

Men plötsligt händer något. En spansk gräns-vakt har sett våra pass eller möjligtvis vår hudfärg och jag blir inknuffad genom en grind in i en annan fålla. Fållan är helt tom. Som EU-medborgare har jag givetvis rätt till en egen 'gräddfil' även ut ur EU. Ingen i den stilla-

stående kön verkar upprörd. De är väl vana att bli förbigångna. Det tar mindre än en halv-timma att gå över gränsen. Den andra kön står still.

Överallt i Ceuta ser jag nordafrikaner. De bor på gatorna, stränderna, i raserade hus eller

kojor. Jag möter dem bara när de vill sälja hasch eller göra mig en tjänst jag får betala för. Jag känner mig hela tiden trängd och misstänksam, jag skäms. För vad skulle jag göra om jag levde ur hand i mun? Samma sak givetvis. Jag måste förstå att jag är rik här. Trots en otroligt liten resebudget, skulder och dålig ekonomi är jag rik och garanterad rättigheter de bara kan drömma om. När vi sätter oss för att vila på en bänk

kommer en man fram. Hans inkomst kommer från att vakta bilar vid parkeringen och begära småpengar. Han frågar om han ska ta ett kort på mig och min kompis. Jag tänker att han vill sno min kamera. Jag säger nej tack. Men han stann-ar kvar, berättar sin historia.

- Jag kom hit för att söka livet, vilken tur jag har va? säger han ironiskt och bittert.

Han har alla sina tillhörigheter i en plastpåse. Han vill inte säga sitt namn. Jag törs inte lita på honom.