Under sjutimmars-resan stannade bussen två ganger för toalettbesök och första stället låg uppe i Bergen då vi precis kommit ur molnen. Cerro de Vidrio, Glaskullen, tycktes vara en gudsförgäten plats. Varje litet hus på bergskammen var ihopsatt av lera och plåt men den gamla kvinnan med sin långa tunna grå flätor stod rakryggad i sin hydda, delade ut toapapper och utan att blinka tog hon tre pesos precis som de stora bussterminalerna. På baksidan ovanför en brant sluttning hade tre toalettstolar av porslin installerats i jorden separerade av svängande trädörrar eller tygskynke. Men två plasthinkar hivade vi upp vatten ur en tunna och sköljde ned i toaletten efter oss.

Då jag är på internet kommer en kvinna in och pratar om en förestående “babyshower'. Jag lärde mig vad detta innebär för inte så längesen i Sverige av en mexikanska. Att lyssna på damen svindlade då jag visste vilken värld som alltid väntar mig här då jag stiger ut på gatan. Jag har aldrig sett så mycket tiggare, fattiga, gartubarn, uteliggare på en och samma plats. Det kryllar av dem. Alla mörkhyade, kortväxta och så vackra. Konflikterna i Oaxaca har inte gått spårlöst forbi. Ikväll då jag gick hem vid 22-tiden såg jag den gamla utsvultna kvinnan utanför mercadon kämpa för att dra om sig sina paltor och sätta sig till rätt inför natten. Hon såg extra medtagen ut . Undrar om hon överlever till imorgon...I pelargångarna där alla fashionabla restauranger finns hade en gammal smutsig uteliggare lagt sig raklång inlindad i två stora skitna mattor precis där ett av lyxfiken upphörde. En annan kvinna var så illa däran så hon vågade inte visa sig utan satt gömd under en filt medan en skrämd liten flicka närmade sig och tiggde för de båda.

Pensionerade rika amerikanare samt mexikanare sitter på dessa fashionabla ställen. Pensionerade veteraner från USA med mindre pengar har kommit hit för att leva billigare. Unga blonda starka och hälsosamma resenärer från Europa och Nordamerika flanerar som lugna orubbliga flaggstänger på Zocalon (som alla städers katedralplatser kallas i Mexiko). Andra är inhemska studenter och även konstnärer. Turisterna kommer trots oroligheterna. Förutom de omkringliggane arkeologiska områdena är det hantverket som drar. Det kan inhandlas överallt, från chica boutiques installerade i de vackra koloniala byggnaderna (Oaxaca utsågs till världskulturarv 1987), till de fattiga kvinnorna som säljer hantverk på gatan.

Jag åt chile relleno på marknaden och det blir aldrig någon lugn måltid. Första kvinnan ville få mig att köpa chapulines - rostade träshoppor (de äts som snacks till drinkar gjorda på t.ex mezcal). Två flickor som ville sälja vackert täljda trästickor, en som ville sälja kammar av trä och två efter varandra som ville avyttrra amates - vackert målade motiv på papper pressad av bark.

Alla ideer om mexikanaren som lat är bara ideer.Jag har aldrig sett ett så ödmjukt och arbetande folk. Livet här består inte av arbetsliv, famljeliv, studieliv, kompisliv och fritidsliv. Här har man upptäckt för årtusenden sen att livet är ett. Därför sitter de fattiga och umgås på gatan utmed de vackra koloniala väggarna av sten medan de även arbetar - antingen de försöker sälja något eller tigga.

Då spanjorerna kom hit fanns högstående kulurer här som dominerade den astrologiska kunskapen såväl som kunskapen om metallhantering och ligeringar. Det är deras ättlingar som lider och lyder under den strafflösa staten. Med tiden kommer deras kulturer att försvinna och endast två gånger har jag hört zapoteca talas denna gång på gatan. Å andra sidan har några av Mexikos största statsmän fötts här - Benito Juarez och Porfitio Diaz. Men detta folk, som vill bli av med Ulysses Ruiz nu, vet att kämpar som representerar folket tenderar att glömma folket väl de kommer till makten. Efter att ha pratat med en lärare engagerad i den politiska kampen sedan 20 år, lyssnat på honom i flera timmar var det uppenbart att misstänksamheten mellan de kämpande på gräsrotsnivå också där är så stor så samarbetet försvåras.

Efter 500 år av förtryck är detta folk värt en regering som investerar och tror på dem. Och inte bara de. Även turisterna måste i framtiden få chansen att komma hit och njuta av vänligheten, tillmötesgåendet, ödmjukheten och kunna köpa hem dessa vackra hantverk som mitt i misären lyser som solar.