Uppfyller du kraven? Kom du före 24/11? Tog handläggningstiden 15 månader eller mer? Går du i skolan? Har du hållit dig inom lagens gränser? Politiken är orimlig. Varför kan vi inte bara göra om och rätt? Ta avstånd ifrån den reglering av asylpolitiken som bara visar på våra egna brister och vars konsekvenser drabbar de unga?

Det finns inte utrymme för fler misstag nu. Listan är redan alldeles för lång. I Sverige sysslar vi redan med godtyckliga och rättsosäkra åldersuppskrivningar, bedömningar och asylutredningar, som sätts i relation till tvivelaktiga säkerhetsbedömningar av läget i Afghanistan. Är det inte dags att börja göra rätt snart? MP och S gjorde tyvärr inte rätt i sitt nya förslag som kom i måndags. Det går inte att köpa sig fri från historien, genom att fortsätta hålla de unga gisslan med otydliga, svårtolkade och tillfälliga riktlinjer och lagar. Det är inte hur många månader någon väntat som avgör behovet av trygghet och skydd. Inte heller vilket datum man råkade stappla över gränsen till vårt land.

Det är inte heller rättvist att straffa de som fallit offer för våra kassa strukturer och vårt dåliga mottagande. Det är viktigt att förstå att det är en bedrift som bara kan tillskrivas ungarna själva (med viss hjälp av frivilligorganisationer) att så många av dem, trots svåra omständigheter, lyckats hålla sig från kriminalitet. Vi måste sluta hålla de här ungdomarna gisslan och hjälpas åt att ge dem möjligheter. Hjälpas åt att ge dem en framtid. Jag förstår att det måste finnas gränsdragningar och ramar, men de måste i rimlighetens namn kunna utformas bättre än såhär. Det här skapar bara mer misstro, förvirring och rädsla.

När beskedet kom i måndags var jag där jag oftast är. Bland ungarna. På madrasserna runt om mig, i diverse öppna hus, kyrkolokaler, satt de och försökte tolka beskeden via sina datorer. De tog fram sina skrynkliga papper, räknade på fingrarna, någon log. Ja, de pratar om mig! Någon annan lade tillbaka papperna och satte på YouTube istället. Det gäller inte mig.

Det här är ungar som varit tvungna att bryta upp, ge sig av, som har förlorat slaget om en tillvaro bland nära och kära, och nu är långt ifrån dem. Ungar vi tog emot med öppen famn, för att sedan reglera och försätta på flykt igen. Ungar på flykt ifrån vuxenboenden, avslag, från samtalen hemåt, från sorgen och besvikelsen där.

Kampen har hållit några av dem konstruktiva. Civilsamhället och frivilliginsatserna har varit avgörande, liksom skolan för den som orkat. Men förtroendekrisen som uppstått mellan Sverige och dem, tär. Tär gör också det inhumana limbo som uppstått, då Afghanistan för många av dem är ett främmande land, där varken familj eller något att kalla hem står att finna. Så deklareras det att en ny uppgörelse är på gång, en presskonferens hålls, och ny förvirring uppstår. Ungarna som diskvalificerades från det statliga och kommunala ansvaret, får stanna i limbo. Får fortsätta förhålla sig till ovisshet, avsaknad av klara besked, prövning fram till beslut med all den psykiska påfrestning det innebär. Gisslan.

Hemma sitter mina pojkar vid köksbordet, när jag kommer hem, äter ihop tysta, jag vet att en kom i juli 2015, fick sitt första beslut oktober 2016, han innefattas av möjligheten till en ny prövning. Den andra kom oktober 2015, fick sitt första beslut okt 2016, hans avslag kvarstår, utan möjlighet till ny prövning.

Sedan 2015 har Sverige systematiskt kidnappat unga människors möjligheter att landa, resa sig och ta de första stapplande stegen mot ett liv i frihet. Raka motsatsen till det mottagande jag var så stolt över att få representera innan dess.

Det är fortfarande utvisningstopp som är det enda riktiga. Och permanenta uppehållstillstånd. Allt annat är ohederligt. Och lite heder hade det här landet mått bra av. För att inte tala om ungarna.