Matilda Brinck Larsen

Inledare


Utvisning

  • Du som läser detta, har du barn? Minns du doften av ditt värnlösa barns hjässa och känslan av att ansvaret för det lilla livet är ditt? Det minns Fatemeh också, skriver Matilda Brinck-Larsen.
Göteborgs Fria

Må detta eka genom folkhemmet

Det är mitt land som tar ifrån henne hennes son – skammen är outhärdlig, skriver Matilda Brinck-Larsen.

Okej Sverige, vi tar det igen. Det spelar ingen roll hur många gånger jag måste säga det, någon gång måste ni väl förstå? Någon gång måste detta få ett slut.

I dag höll jag en mamma som vrålade ut sin smärta. Som föll ihop i vanmakt över att behöva skiljas från sitt barn, ännu en gång. Jag höll henne i mina armar. Försökte bära hennes smärta. Och medan jag höll henne visste jag. Jag visste att det är mitt land som orsakar henne smärtan. Som tar ifrån henne hennes son. Skammen är outhärdlig.

Hon heter Fatemeh. Hon har två söner. Hennes man, pojkarnas far, blev avrättad. Hon gjorde det vi alla hade gjort om vi levt i ett krigsdrabbat land, med söner som riskerade att mista livet. Hon skickade iväg dem mot vad som skulle kunna vara en tryggare framtid. Först den äldste, sedan Rohullah, lillebror. Pojken vi tog ifrån henne i dag.

I sex år levde de i olika delar av världen. Pojkarna på flykt och Fatemeh desperat letandes efter sätt att återförenas med dem. För nio månader sedan möttes de igen. Här i vårt trygga, icke krigsdrabbade land. Storebror fick uppehållstillstånd och trots att hon själv fick avslag på sin första ansökan, levde hoppet.

Men så tog vårt nuvarande asylsystem vid. Lillebror fick en ny födelsedag. Plötsligt var han, på det nyskrivna, svenska pappret, äldre än sin storebror. Och skulle utvisas. Till ett land från vilket vi kallar hem våra landsmän, på grund av det extremt farliga läget. Dit skulle lillebror nu skickas. Trots att den enda familj han har kvar finns här.

Rohullah ringde sin mamma flera gånger under dagen, innan bussen till flygplatsen kom. Berättade om schampot han druckit, för att kanske kunna förhala utvisningen genom att bli sjuk. Försökte lugna henne. Han, lillebror, på väg till krigets Afghanistan, ville lugna henne. Mamman. Som gjort allt för att få sina barn i trygghet.

Fatemeh, som inte fick hålla om sin son innan han for. Som fick besked om deportationen dagen innan, men inte släpptes in för att säga farväl. Som levt långt ifrån honom i sex av hans sjutton levnadsår. Som burit honom under sitt hjärta. Som vet precis hur gammal han är. Som till sist föll ihop av vanmakt, i mina armar.

Skammen är outhärdlig. Storebror får stanna. Mamma hotas av utvisning. Lillebror är deporterad. Är det bara jag som ser orimligheten i det här? Hur sover ni beslutsfattare om nätterna? Hör ni inte mammornas skrik? Har ni inga egna barn? Vet ni inte vad krig är? Känner ni inte till de mänskliga rättigheterna?

Fatemehs skrik sitter kvar i mig. Vi var några stycken som hjälpte henne igenom stunden, men ingen av oss bad henne att vara tyst. Hennes skrik måste höras. Det måste fylla vårt land. Vi skickar unga människor i döden. Om och om igen. Vi bär ansvaret, allihop – beslutsfattare, tjänstemän, genomförare och möjliggörare.

Du som läser detta, har du barn? Har du burit, tröstat och skyddat? Minns du doften av ditt värnlösa barns hjässa och känslan av att ansvaret för det lilla livet är ditt? Det minns Fatemeh också. Och i dag tog vi och vårt land ifrån henne möjligheten att bära, trösta och skydda sitt yngsta barn. Kanske för alltid.

Ur den känslan föddes hennes vrål. Må det eka genom folkhemmet.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu