En halv seger för Miljöpartiet. Så kan man tolka regeringens kompromiss om ensamkommande barn på flykt. Det sved säkert lite för Stefan Löfven och hans migrationsminister. Det var nyttigt.

Migrationsminister Helene Fritzon tonade ner beslutet så gott hon kunde. Medan språkrören istället tonade upp det. Men överens hade de kommit. Eller som Gustav Fridolin lite grötmyndigt sa: Vi har ställts inför svåra frågor förr och har kunnat komma överens.

På frågan om MP hotat att lämna regeringen, vilket spreds från ganska tvivelaktiga källor, svarade språkrören att det inte är så man jobbar. Det hade varit önskvärt att de istället sagt: Ja, vi avsåg att lämna regeringen om vi inte fick igenom minst den kompromiss vi nu ser. Men så uttrycker sig inte språkrören för det nya miljöpartiet. Det anses inte vara regeringsfähigt.

Att ett grönt parti, med rötterna i det som en gång kallades alternativrörelsen, är så månt om att inte framstå som ”bråkiga” kan tyckas märkligt. Partiet bildades ju som del av en djupt systemkritisk rörelse med taggarna inte minst riktade mot det som kallades betongpolitik. Inrymmande den järnaxel i flyktingpolitik som S och M under årtionden utgjort.

Ideologiskt är det en ocean mellan Socialdemokraternas vurm för arbetslinje, tillväxt, vapenexport och globalisering och de grönas ursprungliga ideologiska kritik av just detta.

Att spela ner denna konflikt i akt och mening att framstå som regeringsfähigt medför att språkrören i första, andra och tredje hand är språkrör för den Löfvenska regeringen. Vilket innebär att det finns unga generationer som i dag inte har en susning om vad MP egentligen står för – precis som det finns politiskt intresserade invandrade som aldrig har hört ett språkrör tala om MP:s politik.

Rent generellt mår inte den politiska debatten bra av att det ideologiskt betingade samtalet på detta sätt försvinner, att systemkritik till stor del raderas från den politiska debatten. Gustav Fridolin och Isabella Lövin hade inte behövt skämmas för att öppet ställa ultimatum i frågan om de ensamkommande. Det hade varit synnerligen regeringsdugligt och demokratiskt fullt värdigt.

Det måste tillåtas att även regeringspartier får träta, får peka på konflikter, får ”bråka”. Men de grönas nuvarande strategi är en annan. Att profilera sig i systemförändrande frågor är inte aktuellt. Utifrån sett smälter partiet därmed ihop till något som kan liknas vid ett sidoförbund i Socialdemokraterna.

Miljöpartiet hade mått bättre av att språkrören förmått hålla två bollar i luften: dels hantera det demokratiska hantverket genom att förhandla och kompromissa i regeringen, dels driva opinionsbildning för sin egen politik.

Det är inte bråk, det är politisk tydlighet. Och sådan behövs mer i svensk politik. Partier som står för något. Också när man medverkar i en regering. Reell makt får man inte om man inte är villig att riskera den formella makten. I frågan om den ensamkommandes möjligheter att få stanna hade man kanske kunnat komma längre än man nu gjorde om man hade insett det. Det skaver att ensamkommande på flykt som inte förmår klara sådant som en svensk gymnasieutbildning riskerar att kastas ut. Ett drag av elitism snarare än av humanism.

Men, trots allt. Det blev en halv seger. Inte mer, inte mindre. Och vi får väl vara tacksamma så länge partier som MP, V och C kan hålla den traditionella järnaxeln bestående av S och M – och numera pimpad med Åkesson – stången.