Kommentarerna till artikeln liknar varandra. Ofta ifrågasätter de svensk politik och beskriver känslan av att inte känna igen sig i sitt land. Man vill inte kännas vid det som pågår, här och nu. De flesta kommentarerna är inkännande, medlidande, skamsna och vittnar om en känsla av vanmakt.

Jag har väntat på detta. Att fler ska se och börja förstå. Att fler ska fatta att Fatemeh är du och jag. Att Rohullah är våra barn. Att det bakom varenda unge som kommer hit ensam finns en liknande historia. En mamma. En pappa. En tragedi. Och att vi bär de här ungarnas framtid i våra händer. När vi vågar ta in att varje är unge är vårt ansvar kommer vi nära den verklighet jag ser som min och önskar oss alla. Varenda unge på glid eller i risk i vårt samhälle, ska ha vuxna omkring sig. Oavsett om de har blodsband eller ej. Här vi tar hand om våra ungar och unga. Tillsammans.

En del kommentarer ifrågasätter själva bortlämnandet. Hur kan man skicka bort sitt barn? Hur kan man, frivilligt skiljas från sin unge? Vad är det för en förälder, som skickar sitt barn på flykt från första början? Jag skulle säga en klok och kärleksfull förälder. Den som vågar se sina egna begränsningar och situationens allvar.

För mig är det självklart. Jag blev mamma till en femtonåring när jag var 27. Hennes föräldrar hade varken förmåga att tillgodose sina egna eller hennes behov. Så jag fick bli hennes vuxen. Jag tog kamperna, satte gränserna, lade mig i och satte ner foten. Hennes mamma utförde den mest villkorslösa av alla kärlekshandlingar, precis som Fatemeh tvingades göra – hon släppte taget.

Min äldsta dotters mammas kamp går inte att jämföra med Fatemehs, men det finns beröringspunkter. Och uppenbarligen känner alla tusentals som delat och kommenterat artikeln om henne att det finns beröringspunkter även för dem. Kanske har de egna barn, kanske ser de det orimliga i att en lillebror blir storebror åt sin egen storebror på grund av ett papper. Kanske vet de något om smärtan i att inte få ta farväl. Jag vet inte, men jag ser att mina ord har fått vingar gjort just det jag bad om - det ekade i folkhemmet.

Jag undrar vad nästa steg är? Vad leder orden till? Föder de tankar? Vad leder i så fall tankarna till? Kommer fler att anmäla sig som frivilliga familjehem nu? Kommer fler att försöka hitta sätt att ställa konkreta krav på politiker och tjänstemän om förändring? Hur ändrar vi på saker? För enbart orden gör ju inte det. Rohullah är ensam i Kabul. Ensam och rädd. Kommer detta att göra någon skillnad, eller är detta bara ännu en sorglig historia att förfasa sig över i lunchrummen och på facebook, på tryggt avstånd från verkligheten. Jag hoppas inte det och vill be dig som läst och berörts om en sak. Snälla fundera på om det finns något konkret du kan göra för att ändra på den här situationen.

Snälla våga tro att din känsla har betydelse och att din åsikt är värdefull. Våga tro att din roll som medborgare i det här landet är viktig. Våga tala ut, ta plats och göra skillnad. Våga och orka. Snälla. För när tillräckligt många orkar, vill och vågar kan saker faktiskt hända. Det handlar om vilken värld vi vill ha och vilken sorts människor vi vill vara. Låt ord bli till handling. Låt oss försöka ändra på saker nu, vi är ju överens om att de är fel?