• Arundhati Roy gör skönlitterär comeback med Den yttersta lyckans ministerium.
Fria Tidningen

”Ljuset skiner på de mest oväntade ställen”

Arundhati Roy besöker Bokmässan. Zac O`Yeah träffade Roy i hennes hem i New Dehli för att tala om högerextremism, skrivprocessen och om nya romanen Den yttersta lyckans ministerium.

Efter den globala succén med De små tingens Gud, som sålde 8 miljoner exemplar och förändrade världslitteraturen genom att öppna en port för asiatiska debutanter, har Arundhati Roy ägnat mycket av sin tid åt aktivism – kämpat för fattiga stamfolk och mänskliga rättigheter – och den nya boken utspelar sig kanske därför i en mindre naiv värld.

Den skönlitterära comebacken för den indiska stjärnförfattaren räknas som en av årets stora nyheter och Den yttersta lyckans ministerium har redan nominerats till Bookerpriset.

Under hennes världsturné kommer hon att besöka bokmässan i Göteborg – medveten om att Fria Tider och andra extremhögeraktörer försöker göra mässan till en fascistisk plattform – eftersom hon anser att det i det fria ordets namn är viktigare att bemöta deras argument än att ignorera dem. Däremot har hon valt att inte delta vid indiska litteraturfestivaler eftersom de är sponsrade av företag med smutsiga pengar. Där drar hon gränsen.

– Grejen är att litteraturfestivaler som den i Jaipur (Indiens mest berömda litteraturjippo) sponsras av ett ökänt gruvbolag som tystar stamfolkens röster, driver iväg dem från deras boplatser, och nu sponsras de även av ett tevebolag som törstar efter mitt blod. Så av principskäl håller jag mig därifrån. Hur skulle jag kunna vara med där? Mina skriverier är ju emot dem. Hur kan man tysta världens fattigaste människor och samtidigt driva en stjärnspäckad plattform för yttrandefrihet och flyga in författare från hela världen? Jag har svårt för det.

Ditt skrivande är ganska rakt på sak och frimodigt; har det lett till negativa konsekvenser?

– Herrejösses, ja milt sagt. När den förra essäsamlingen gavs ut äntrade huliganer scenen och slog sönder allt. Högerextremisterna kommer till varje offentligt evenemang och hotar med våld och allt möjligt. Jag fortsätter att prata, jag är inte den sortens författare som sitter och trycker på något hemligt gömställe. Det är möjligt att jag lever ensam, men jag vistas mitt ibland folket.

Tror du att din nya bok kan leda till att folk blir upprörda? Fast indiska huliganer läser väl knappast finkulturell skönlitteratur?

– Det handlar egentligen inte om boken eller vad de läser eller inte läser, utan det rör sig om godtyckliga regler de har ställt upp om vad som får sägas, vad som inte får sägas, vem som tillåts säga vad, vem kan döda vem – allt det där. Jag bor här och skriver här, och den här boken handlar om den här platsen. Jag har skrivit min bok som har tagit mig tio år och tänker inte låta några störiga idioter komma och sno rubrikerna. Varför skulle jag det? Det här rör sig ju inte om deras mikroskopiska hjärnor utan det handlar om litteratur. Man måste vara taktisk.

Så vad var det som ledde till att du publicerar en ny roman efter två decennier?

– På de tjugo åren sedan De små tingens gud har jag rest och varit inblandad i så mycket som pågår och skrivit en hel massa om det. När jag skrev mina politiska essäer kändes allt väldigt angeläget att debattera. Men skönlitteratur tar sin tid och byggs lager på lager. Det är inte bara en rapport om mänskliga rättigheter och hur många som dött och var någonstans, säger hon och utvecklar:

– Jag valde inte att skriva skönlitterärt eftersom jag ville uttrycka något om Kashmir, men skönlitteraturen väljer mig. Det handlar inte enbart om att jag hade viss information att dela med mig av och därför ville skriva en bok. Inte alls. Det handlar om ett synsätt. Ett sätt att tänka, det är en bön, det är en sång.

I den nya romanen använder du ett påfallande lyriskt språk för att beskriva tunga saker.

– Språk är något så naturligt för mig, du vet, inte något man kan fabricera. Åtminstone inte jag, säger Arundhati, som brister i skratt när en av hennes hundar börjar klättra på mig.

– Hon flörtar med dig, skrattar Arundhati. Båda två är gatuhundar. Hon här föddes vid ett avlopp och sedan blev hennes mamma överkörd.

Så de utgör din familj?

– Ja.

De beter sig väldigt anständigt, må jag säga.

– Gatuhundar är mer civiliserade än andra hundar. De är bäst.

Var det någon speciell händelse som inspirerade till den nya romanen?

– Det är en meditation, låt oss säga, en meditation och inget annat. Det som inspirerar till en bok är inte nödvändigtvis vad boken sedan handlar om. År av ens liv och tankar och folk man mött ... fast under en av de där nätterna som jag tillbringade bland demonstranter i New Delhi var det en bebis som plötsligt bara dök upp. Och alla frågade sig: ”Vad gör vi?” Men ingen visste. Det var en detalj.

Jag minns det avsnittet i boken och så berättar du många av de enskilda demonstranternas berättelser.

– En av idéerna var att tillåta mig att experimentera. Som du kanske kan tänka dig när man skriver en ”bästsäljare” så vill alla att man skriver kontrakt med dem och de erbjuder en himla massa pengar … men jag ville inte det. Jag ville skriva en bok där jag inte passerar förbi någon osedd, utan sätta mig ner, ta en cigg, snacka. Det är inte en berättelse med början, ett mittparti och ett slut, utan snarare en karta över en stad. Eller strukturen på en klassisk raga där man har särskilda toner och fortsätter att utforska dem ur olika vinklar, upp och ner längs skalor.

Är det okej att ställa en fånig fråga från en författare till en annan? Har du några särskilda ritualer som till exempel att sätta på en jazzskiva eller öppna en flaska Old Monk-rom innan du sätter igång dagens skrivarbete?

– Jag tycks inte ha några särskilda ritualer på så sätt, utan det är bara ett väldigt öppet möte mellan mig och skrivandet. Jag förstår egentligen inte vad folk menar när de säger ”när man skriver” för jag undrar då: när skriver jag inte? Inuti skallen skriver jag hela tiden! Fast just nu känns det som att om jag ställde mig på en våg skulle jag väga hälften så mycket som när jag bar hela den här boken i skallen. Det fanns två faser i arbetet med den. En handlar om att alstra rök och sedan är det som att man försöker skulptera fram något ur den. Vilket inte är detsamma som att skriva och renskriva eller åstadkomma utkast efter utkast. Men när jag alstrade röken kunde jag ibland inte skriva mer än tre meningar för att sedan bara somna av pur utmattning. Men när boken slutligen klarnade för mig kunde jag hålla på i timmar.

Kom din utbildning som arkitekt till nytta?

– Det är helt centralt för hur jag skriver. För mig är en berättelse strukturerad liksom en stadsplan eller ritning över en byggnad: det handlar om hur man går in, vad man fyller den med, hur man går ut ... Tid och kronologi är som byggstenar.

Vad gör du när du tappar inspirationen?

– Du vet, en av anledningarna till att jag aldrig skulle kunna lämna Indien är att varhelst jag ser mig om så pågår det något så djupt. Det är en mycket anarkistisk, oformaterad värld som jag lever i. Det är en överdos av all slags stimulans. Det finns en porös gräns mellan mig och världen och tingen kommer och går. Det är så mitt liv ser ut. Det finns så många ytterst begåvade människor som gör saker runt omkring mig hela tiden. Och de är min verkliga inspirationskälla.

Så mellan romanskrivandet och dina essäer: vilket ger dig mest njutning eller är det jämbördiga sysselsättningar?

– Nej, det går inte att jämföra, inte för mig. Facklitteratur handlar inte om njutning; det är angeläget skrivande och en helt annan typ av intensitet råder. Men skönlitteratur handlar om njutning. Jag vet att det för vissa kan vara plågsamt och jobbigt, men inte för mig.

Titeln är aningen förbryllande, för det är ett rätt mörkt drama du skrivit.

– Men det finns också ganska mycket ljus. Och ljuset skiner på de mest oväntade ställen.

Fakta: 

Arundhati Roy

Aktuell: Med romanen Den yttersta lyckans ministerium (Brombergs Förlag. Medverkar på Bokmässan: Fred, 29 sep, kl 12:30

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Göteborgs radikala historia ur ett gräsrotsperspektiv

Vi befinner oss i det glömda Göteborg, där sjömännen kämpar för arbete och deras familjer för att ha mat på bordet. I Agneta Thomasin Svenssons Alla röster, alla ljus skildras en stad präglad av fattigdom och utsatthet.

Fria Tidningen

Samla er och gör motstånd

Bokmassan

Nazisterna bör möta motstånd både i Göteborg och på större samhällsnivå, skriver Maria Ramnehill.

Fria Tidningen

Teater Kattma bygger om

”Jag vill göra en magisk och berättande teater som är för alla”, säger Hans Sjöberg, inför premiären av Huset vid vägens början.

Göteborgs Fria

© 2024 Fria.Nu