Det finns 3 000 våldsbejakande extremister i landet, meddelade Säpo i måndags. Av dem är två tredjedelar, 2 000 personer, våldsbejakande islamister, menar myndigheten.

Två dagar senare presenterade den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism nya siffror om hurvida kommuner ”har våldsbejakande extremism i sin kommun”. Det finns i 85 procent av kommunerna, enligt den nya lägesrapporten. Men här utgörs 48 procent av vit makt-miljön, 23 procent av islamistisk extremism och 10 procent av den vänsterautonoma miljön.

Enligt Säpos pressekreterare Simon Bynert är det inte konstigt att siffrorna skiljer sig åt, eftersom de utgår från olika definitioner.

– Vi har olika uppdrag och mandat. Det behöver inte ligga någon motsättning i det, säger han.

Säpo definierar våldsbejakande extremister som personer som själva begår brott eller uppmanar andra till brott, säger Simon Bynert. Man följer tre miljöer: den högerextrema vit makt-miljön, den islamistiska miljön och den vänsterautonoma miljön.

Den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism, Anna Carlstedt, tror att kommunerna utgått från vad de kan se lokalt. Vit makt-rörelsen är mer aktiv med hot, brott och demonstrationer, säger hon, och därför också mer synlig. Den definition Anna Carlstedt använder sig av handlar om att man är beredd att ta till våld och inte tror på det demokratiska systemet.

Hur pass beredd att ta till våld ska man vara för att definieras som våldsbejakande extremist?

– Det är en viktig fråga, det är problematiska termer. Även om man bejakar våld behöver det inte betyda att man har en intention eller är kapabel till våld.

Historikern Heléne Lööw säger att det finns en uppsjö av definitioner av våldsbejakande extremism. Men varken den nationella samordnarens, Säpos eller polisens definitioner är vetenskapliga, menar hon.

– Deras definitioner är operativa. De finns för att politiker och myndigheter ska ringa in det område som de vill bevaka. Man har haft en bild av vilka områden och grupper som avses redan från början, säger hon.

Heléne Lööw menar att det är svårt att omvandla idéerna till handling. Ett stort dilemma hänger ihop med att åsiktsregistrering är förbjudet, anser hon.

– Skolan och socialen har fått i uppgift att jobba mot radikalisering. Men hur ska de göra det när man inte får registrera åsikter? Det är elefanten i rummet som ingen riktigt pratar om.

Men det Säpo gör när man följer våldsbejakande extremister är inte åsiktsregistrering, menar Simon Bynert.

– Säpo är inte en åsiktspolis. Vi fokuserar på närhet till brottslig verksamhet. Det är inget brott att ha en extrem åsikt.

Hur gör ni då för att dra gränser för vilka ni bevakar?

– Det är svårt att gå in på den typen av detaljer. Exakt hur vi gör och vilka som är intressanta är svårt att gå in på eftersom det kan störa den operativa verksamheten.