”Nu är det upp till kamp

Stå upp mot övertramp

Jobb är vår rättighet

Tillsammans, skapa solidaritet”

På internationella arbetardagen skanderades det på Sveriges gator för att återställa muslimska kvinnors rätt att bära hijab på jobbet. Det blev så stort så det platsade som en nyhetsartikel i al-Jazira. Det är ingen slump att slagord, plakat och banderoller för muslimska kvinnors rätt till våra kroppar och arbete fyllde gator från Malmö i söder till Umeå i norr just nu.

Otaliga gånger under bara den senaste månaden har vi ställt frågan om huruvida EU-domen, där EU-domstolen prövat fall och kommit fram till att företagsregler som bland annat förbjuder huvudduk inte innebär diskriminering, kommer stå över antidiskrimineringsprincipen utan något gehör. Sedan kom under förra veckan nyheten om en slöjbärande muslimsk kvinna nekats arbete på SAS, med hänvisning till domen och neutralitetsprincipen.

EU-domen är inget annat än en rasistisk och kvinnofientlig dom som ger företagen företräde framför folkets grundlagsskyddade rättigheter. Det här stod nästan uppemot 1000 personer, från Pantrarna, Akademin, Hayat Kvinnorörelse, KFUM Göteborg, Biskopsgårdens kvinnor, Kvinnofolkhögskolan i Göteborg med flera, upp mot under gårdagen.

När vi i Göteborg är klara för dagen blir vi via kompisar uppmärksammade på att statsministerns tal i Malmö avbröts av kvinnor som också demonstrerade för rätten till sina kroppar och för ett fördömande av EU-domen. Statsministern besvärar sig inte ens med att svara de muslimska kvinnor som gör anspråk på sin rätt till hijab och arbete. Om det finns något sekvens under hela första maj som fångar det enorma hyckleriet i vilka kvinnors liv som har en betydelse Sverige, så är det just det. Orden som ekade i Göteborgs gator om hur Stefan Löfvén, är så feg, för att han inte förmår att stå upp för solidaritet, fick ytterligare en nyans.

Men hyckleriet kommer också till uttryck när polisen ställer sig helt oförstående till motreaktionerna när de lät en vit man i övre medelåldern gå, efter att han precis hotat med att ”släppa en atombomb”, på en av våra systrar. Polisens förklaring? Mannen kände sig rädd. För det är ju verkligen så rädda människor agerar; gör anspråk på sitt enorma våldskapital som de dessutom vet att de kan komma undan med?

Omfattningen av arrogansen och rasismen som synen av muslimska kvinnor som aktörer utlöser är gränslös. Det räcker med att ta en titt på alla de meddelanden och kommentarer som kommer in, fulla av hot och hets, samt påpekanden om vilka kravmaskiner vi är. Vad som åtminstone är konsekvent är ändå historielösheten. Det är som om alla rättigheter, till exempel gällande könsdiskriminering, kommit till som ett resultat av att makthavare plötsligt insåg behovet av reformer – och inte som ett resultat av att människor drivit kampen.

Det är alltså inte så konstigt att vi stämmer upp i kör för att fastslå att motståndet är vårt hopp, i kampen för rätten till vår kropp. Vi. Rörelsen. Motståndet. Vi står kvar även när polisen agerar oförstående till kritiken att de precis släppt en vit finklädd man som hotat att atombomba en av oss.