Den 22 oktober 2015 gick Anton Pettersson Lundin iklädd mask, svarta kläder och bärandes på ett svärd, in på Kronans skola i Trollhättan och spred terror bland barn och skolpersonal. Flera personer skadades och Ahmed Hassan, Lavin Eskandar och Nazir Amso dog. Dagen efter betecknades händelsen som ett hatbrott. Eleverna som gick på Kronan hamnade i fokus; de beskrevs som ”icke-svenskar” och ”'invandrarbarn” (läs: icke-vita). Deras betygsprestationer kunde lyftas i rapporteringen och på ledarsidor, som om det vore relevant eller avgörande för terroristens val av skola.

Samma dag två år senare låter Marcus Svensson, jämställdhetsstrateg för Trollhättans stad, oss veta att rasism inte håller som en förklaring till vad som just då kunde betecknas som det värsta terrordådet i Sverige sedan 1940 (GP, 22/10-17). Svensson förnekar inte betydelsen av rasistiska motiv i terrordådet – det som gör hans ingång obehaglig är hur han lyckas göra de rasistiska motiven till sekundära. Precis som i den efterföljande medierapporteringen psykologiserar han vad som i grunden är resultatet av rasmotiverat våld genom en mycket haltande jämförelse om masskjutningar på skolor i USA. För den gemensamma nämnaren vad gäller Kronan och majoriteten av masskjutningar i USA stannar just vid gärningsmännens val av plats. I sammanhanget vore det mer rimligt att jämföra med terrordåd som motiverats av vit identitetspolitik likt de i till exempel Charleston och Charlottesville.

Texten blir särskilt motbjudande då behovet av att gå bortom ”enkla förklaringar”, maskeras som ett nödvändigt ont och som omtanke om offren. För det första ska det sägas att det rasistiska system där Petterson Lundin kan skapas är allt annat än enkelt. Vad som synliggörs här är valet att just bortse ifrån effekterna av den mycket våldsamma 500 åriga europeiska expansionen på världsscenen. Ett våld motiverat utifrån en idé om den vita europén som skapelsens krona. Det är detta arv som sitter i väggarna hur vi än rör oss i dagens samhälle som gör det möjligt för en som Petterson Lundin att besitta makten att välja ut sina offer utifrån en raslära baserad på hud- och hårfärg.

Svenssons artikel är alltså ett bra exempel på hur effekterna av rasism förminskas och det genom problembeskrivningarna, jämförelserna och åtgärderna som föreslås. Det säger också något om hur världen, globalt så väl som lokalt, är uppdelad i det som den dekoloniala tänkaren och psykiatrikern Frantz Fanon beskriver som zoner av varande och icke-varande. Dessa zoner som särskiljs ifrån varandra utifrån just föreställningar om ras. Föreställningar om ras blir avgörande för huruvida en hamnar i zon 1 – den plats där det exempelvis finns terrorister som ses som komplexa människor vars handlingar förtjänar nyansering enligt experter. Föreställningarna om ras är även avgörande för vilka som förskjuts till zon 2 – den plats där offrens död reduceras till att handla mer om förövarens erfarenheter av mobbning och självförakt snarare än om den makt denne besitter för att kunna göra dem till måltavlor för sin våldsamma rasfixering.

För det är i slutändan vad rasism är: ett system av makt och dominans som har djupgående historiska rötter. I det systemet finns det offer och förövare; vinnare och förlorare – ett vi och ett dem. Det är den främsta anledningen till att detta system är så produktivt, för att det inbyggda våldet gör det möjligt att två år senare fortfarande varna för hur ett föreställt ”vi” inte ska springa på enkla förklaringsmodeller om rasism. Om det är något Ahmed Hassan, Lavin Eskandar och Nazir Amso förtjänar, är att inte låta anledningen till deras död reduceras på detta vis.