Under mars månad har vi på Malmö mot Diskriminering, i samarbete med fem andra organisationer, anmält SKL:s riktlinjer för assisterad befruktning till DO. Vi menar att riktlinjerna på ett allvarligt sätt begränsar människors rätt till fertilitetsbevarande vård utifrån diskrimineringsgrunderna sexuell läggning, ålder, kön och könsidentitet och uttryck. Med den svenska diskrimineringslagstiftningen som verktyg vill vi därmed utmana förlegade normer kring föräldraskap.

Det är oftast begränsande normer som ligger till grund för att människors rättigheter kränks. Det subtila uteslutandet och brist på erkännande som kommer ur detta kan leda till att diskrimineringslagen överträds. Den svenska diskrimineringslagstiftningen ger utrymme till en sådan strukturell analys av förtryck, och det är en sådan analys som vi menar är viktig att göra av SKL:s ovannämnda riktlinjer. För att se var riktlinjerna brister och vilka de riskerar att utesluta måste vi vända på frågan och besvara; vem är det som bör få möjlighet att bli förälder genom fertilitetsbevarande vård enligt SKL:s riktlinjer?

En normkritisk läsning av riktlinjerna tyder på att det är främst en kvinna med äggledare och ägg som är i en tvåsam relation med en man med spermier som bör få denna möjlighet. De ska båda vara över 25 år, vilket vi tolkar som att de bör ha spenderat åren fram tills dess med att försöka bli gravida på ”naturlig väg”. Dessa två behöver inte vara lika gamla, men en följd av riktlinjerna är att de tjänar på om det är mannen som är äldre. Han får vara upp till exakt 16 år äldre. De två olikkönade individerna i denna relation har nämligen olika åldersgräns för möjlighet till fertilitetsbevarande vård där kvinnan ges chansen att bli förälder upp till 40 år och mannen upp till 56 år. Genomgående i SKL:s rekommendation är att det är kvinnan som barnbärare som är i fokus. Mannens möjligheter till fertilitetsbevarande vård begränsas i relation till hans kvinnliga partner då hennes åldersspann är mycket mindre än hans. I praktiken får en man på 40 år ingen vård om hans kvinnliga partner passerat 40 år. En kvinna under 40 år kan däremot ansöka om fertilitetsbevarande vård på egen hand även om hennes partner är över 56 år. Men då får hon ju låtsas att hon inte har någon partner.

Samma nedre åldersgräns gäller även för samkönade kvinnliga par. Skulle den vårdsökande kvinnan med ägg och äggledare ha en kvinnlig partner, så får de ändå inte bli föräldrar fram till att de är 25 år. Denna tid ska som sagt spenderas med att försöka bli gravida på ”naturlig väg”. Den kvinnliga partnerns övre åldersgräns benämns överhuvudtaget inte, vilket leder till att olika landsting tillämpar egna godtyckliga gränssättningar som kan leda till en onödig begränsning för den kvinna som ska bära barnet, då den kvinnliga partnerns reproduktiva förmåga inte kan ses som en faktor i detta fall.

SKL:s riktlinjer utgår vidare från att endast kvinnor har ägg och äggledare och ska bära barn, medan män producerar spermier. 2013 avskaffades kravet på sterilisering vid könskorrigerande behandling, vilket innebär att det blev möjligt för personer som har för avsikt att korrigera sitt kön på olika sätt att behålla sin biologiskt medfödda reproduktionsförmåga. SKL:s generaliserande språkbruk kring kön erkänner inte dessa rättigheter och begränsar potentiellt personers rätt till föräldraskap på grund av deras kön och könsidentitet samt uttryck.

Slutligen befäster SKL:s riktlinjer också föreställningen om att den kronologiska åldern påverkar vår reproduktionsförmåga. I själva verket är det vår biologiska ålder, som skiljer sig från individ till individ, som påverkar kroppens funktion. Det finns inte några vetenskapliga bevis för något annat. Statens medicinisk etiska råd fastställer exempelvis detta i en utredning rörande IVF-behandlingar. Därmed är SKL:s riktlinjer normerande också i fråga om när i livet kvinnor respektive män anses vara lämpliga att bli föräldrar.

De begränsande normerna i SKL:s riktlinjer är många och hör till en svunnen tid då vi inte hade en diskrimineringslagstiftning som tillförsäkrade alla individer deras rättighet till vård på lika villkor, oavsett kön, könsidentitet, sexuell läggning eller ålder. Vi menar att det är dags för SKL att skriva om sina riktlinjer på ett sätt som inte återproducerar förlegade normer kring föräldraskap och säkerställer alla individers rätt till fertilitetsbevarande vård i enlighet med den svenska lagen.