”Mäns högre lön bortförklaras som enskilda fall”
Mäns högre löner bortförklaras som enskilda fall med argument om utbildning och efterfrågan på marknaden. Samtidigt fortsätter kvinnors arbete att undervärderas. Fria samtalar med Lena Svenaeus, arbetsrättsjurist och tidigare Jämställdhetsombudsman.
– Ibland får jag höra att vi måste ändra lagen men det är egentligen inte lagen det är fel på. Det är tillämpningen som har felvridit utvecklingen och det är ett systemfel, säger Lena Svenaeus.
Hon har precis blivit klar med avhandlingen Konsten att upprätthålla löneskillnader mellan kvinnor och män. Det är en konst Sverige har bemästrat oroväckande bra sedan kvinnolönetabellerna togs bort från kollektivavtalen i början av 1960-talet. I verkligheten pågår lönediskrimineringen än.
De senaste siffrorna från SCB:s kartläggning På tal om kvinnor och män visar att män får 13 procent mer i lön än kvinnor. Faktorer som deltidsarbete och en segregerad arbetsmarknad brukar användas som argument för att förklara en del av skillnaden. Men faktum kvarstår: i snitt får en kvinna sex procent mindre i lön för samma arbete och utbildning.
Ändå är det inte så att ingenting har hänt sedan de särskilda kvinnolönerna försvann för över 50 år sedan. Frågan aktualiserades igen genom Kvinnokonventionen som Sverige var första land i världen att ratificera 1980. I samma veva fick vi en egen jämställdhetslag – i praktiken en ganska tandlös sådan, enligt Lena Svenaeus eftersom den inte pekar ut de riktiga problemen. Istället säger den ungefär att ”arbetsgivare är i regel goda och diskriminerar inte så vi skriver en lag som riktar sig mot de särskilt elaka fallen.”
– Regeringen överlåter till arbetsmarknadens parter att definiera vad problemen är och att försöka lösa dem. Men parterna vill inte ha någon lag, utan lovar i princip att ”det här ska vi fixa om ni lämnar oss i fred.”
Detta kallar Lena Svenaeus problemlösningsprivilegiet, och är ett exempel på de olika faktorer som ser till att löneskillnader upprätthålls och reproduceras.
– När experter på arbetsrätt får i uppdrag att skriva lagen ser de till att skydda det rådande systemet. Facit är kollektivavtalen, men om det faktiskt är där man hittar lönediskrimineringen går den inte att komma åt. Det här är det som stökar till det mest – om man lämnar problemlösningen till arbetsmarknadens parter väljer de en arbetsrättslig modell, säger hon och fortsätter:
– Vad som är väldigt påfallande är att man inte bryr sig om den kunskap om kvinnodiskriminering som finns. Konventionen är byggd på forskning och kunskap om hur könsdiskriminering i världen ser ut men i Sverige väljer man bort det.
När Sverige går med i EU 1995 blir ytterligare lagstiftning aktuell, nämligen EU-rätten som föreskriver lika lön för lika och likvärdigt arbete. Men trots alla dessa lagar och konventioner menar Lena Svenaeus att de snarare fungerar som en fasad medan lönediskrimineringen fortgår. Samtidigt går det inte att säga att de inte har haft någon positiv påverkan, och ingen kan veta var vi skulle ha varit utan.
– Men om en lag är så dålig att den inte fångar in verkligheten, då förstärks legitimiteten. Om någon åberopar lagen men arbetsgivaren inte döms, då blir det ett konstaterande att ”Nej, det här är inte diskriminering”.
När det kommer till att den rättsliga vägen fånga upp lönediskrimineringen, vilket är Arbetsdomstolens uppgift, menar Lena Svenaeus att problemen är stora.
– Jag har drivit processer om lönediskriminering i Arbetsdomstolen både som JämO på 1990-talet och som fackligt ombud. Då har jag upptäckt att det är något lurt med det hela, det gick inte riktigt till på samma sätt som i andra processer. Till exempel ställs väldigt låga beviskrav på motparten när det gäller just könsdiskriminering. Arbetsgivaren får bevislättnader, inte den klagande.
Sedan 1980 har endast tio mål om lika lön för lika och likvärdigt arbete prövats av Arbetsdomstolen, och bara ett av dem har fått bifall.
Lena Svenaeus nämner ett mål som fackförbundet Vision drev 2013 som exempel. En kvinna som i över 20 år arbetat som behandlingssekreterare på samma arbetsplats blev omsprungen lönemässigt med flera tusen kronor i månaden när en betydligt yngre man anställdes. Men enligt Arbetsdomstolen var det inte tal om någon lönediskriminering.
– Då sa man att han hade en tredagars kurs som hon inte har. Det är snudd på löjeväckande.
Det leder in på en av de andra faktorer som bidrar till att reproducera och upprätthålla löneskillnader. Lena Svenaeus säger att det pågår en språklig manipulation där det vrids och vänds på ord och begrepp för att osynliggöra det verkliga problemet – att kvinnor ses som sämre arbetskraft och betalas därefter.
– Man sysslar hela tiden med att förklara varför männen har höga löner. ”Han har tre dagars fortbildning, han är ingenjör – det är eftertraktat på marknaden.” Man hamnar fel genom att fokusera på männens löner, och man bortförklarar mannens högre lön som om det vore enskilda fall.
När det gäller Arbetsdomstolen anser Lena Svenaeus att de har en chans till på sig.
– Jag har inte gett upp hoppet om Arbetsdomstolen, men blir det inte någon förändring är det dags att flytta målen till allmän domstol. Allmänna domstolar har ingen bindning till parterna och är fria på ett annat sätt.
Arbetsdomstolen är inte den enda instans Lena Svenaeus är kritisk till när det gäller möjligheterna att komma åt lönediskriminering. Diskrimineringsombudsmannen, DO, bildades 2009 då tidigare myndigheter som Jämställdhetsombudsmannen och Ombudsmannen mot etnisk diskriminering lades ner. Men Lena Svenaeus säger att det inte har blivit bra, inte minst har det försvagat arbetet mot könsdiskriminering.
– Vi behöver en mer kamplysten DO än vad vi har. Det har blivit en förvaltningsmyndighet, eller ett slags konsumentvägledning som prioriterar information om lagen. Man kan inte ha titeln ombudsman om man inte ser som sin huvuduppgift att företräda dem som diskrimineras.
Men hon tror inte heller på en tillbakagång till det gamla systemet med flera uppdelade myndigheter utifrån diskrimineringsgrunderna.
– Däremot skulle man kunna dela upp arbetet på olika områden istället för olika grupper, så att det finns någon som har ansvar för arbetslivet till exempel. Ofta kan det handla om flera diskrimineringsgrunder på en gång, som kön och ålder eller kön och etnicitet. Vi måste ha det intersektionella perspektivet.
Hur lång tid det kommer att dröja innan löneskillnaderna försvinner tycker Lena Svenaeus är svårt att sia om.
– Vi är ganska könsfixerade i Sverige och i andra västländer. Det som händer nu är bland annat att hbtq-rörelsen hjälper till att luckra upp det, och det tror jag är ett steg på vägen, säger hon och fortsätter:
– Men jag är 74 år, och jag tror inte att jag får uppleva det. Jag har tillägnat avhandlingen mina barnbarn och jag hoppas att de får uppleva det.
För att förklara vad som krävs för att nå dit – till en arbetsmarknad utan löneskillnader mellan kvinnor och män – använder sig Lena Svenaeus bland annat av sociologen och genusforskaren Joan Ackers teorier. För det första krävs det att löneskillnader inte är legitima och för det andra att de är fullt synliga.
– Där är lönekartläggningsverktyget som ska tillämpas årligen jätteviktigt. Det räcker inte med var tredje år som den förra borgerliga regeringen bestämde, det behövs hela tiden.
Dessutom handlar det om att ha ett starkt fack, och om att det måste finnas ett starkt stöd i samhället i stort för att få bort löneskillnaderna.
– Där tycker jag att det finns lite positiva tecken om jag nu ska leta ljusglimtar. Det fackliga motståndet börjar växa.