– För att kunna fortsätta med kapitalistisk produktion och med exploatering måste man avsätta annan natur som bara ska vara natur, och det stämmer inte överens med många urfolks sätt att leva på, säger Elsa Reimerson, forskare vid Umeå Universitet.

Hon har gjort ett avhandlingsprojekt som handlar om förvaltning av skyddade naturområden på urfolks traditionella marker. Där har hon bland annat jämfört skillnader mellan samers inflytande och utrymme när det gäller styrning och förvaltning över skyddade områden i de svenska och i de norska delarna av Sápmi. Sedan några år tillbaka finns lokala styrelser för skyddade områden i Norge, där samer är representerade. I Sverige finns inte någon sådan övergripande struktur.

Bakgrunden till skillnaderna mellan Norge och Sverige, beskriver Elsa Reimerson som en komplex fråga med fler än ett svar. Samerna en större andel av befolkningen i Norge, vilket kan bidra till en starkare röst, och Norge har en starkare tradition av decentralisering än Sverige. Glesbygdspolitiken ser helt enkelt annorlunda ut. Dessutom har Norge, till skillnad från Sverige, ratificerat konventionen ILO 169 som innehåller ett antal bestämmelser och åtaganden till skydd för ursprungsfolk. Elsa Reimerson nämner också Alta-konflikten; en strid om vattenkraftsutbyggnad av Alta-Kautokeinoälvarna under 70- och 80-talet. Den fick stor uppmärksamhet både i Norge och internationellt.

– Den konflikten satte samiska rättigheter på kartan. Men det är ju också så att även om samiska rättigheter är starkare i Norge, sker inflytandet mycket inom de etablerade ramarna för norsk förvaltning.

Det finns ett exempel i de svenska delarna av Sápmi som skiljer ut sig: Laponia. Området förvaltas av en förening av samebyar, kommuner, länsstyrelse och Naturvårdsverket. Samer är i majoritet i styrelsen, och till skillnad från i Norge grundar sig förvaltningen på samiska arbetssätt, och använder sig av samiska ord.

Även utanför Norden, i princip i alla världsdelar, går samma mönster igen med krockar mellan urfolks rättigheter till sin mark och majortitetssamhällets vilja att skydda vissa naturområden. Konsekvenserna skiljer sig dock åt, både i tid och rum. När nationalparker och naturreservat började införas runt förra sekelskiftet, präglades processen av rena fördrivningar, tvångsförflyttningar och våld. Riktigt så dramatiskt har det inte varit i Sverige.

– Däremot har de skyddade områdena inneburit restriktioner för vad man får och inte får göra. Det påverkar så klart de människor som behöver marken för att försörja sig, men det påverkar även samer kulturellt och socialt, säger Elsa Reimerson och fortsätter:

– Men det finns många bra saker med skyddade områden också, inte bara för den biologiska mångfalden. Det hindrar andra intrång på markerna som skogsbruk, gruvor och utbyggnad av infrastruktur till exempel.

Samtidigt konstaterar Elsa Reimerson att naturvårdens målsättningar prioriteras framför urfolks viljor och intressen. När det kommer till förbättringar går det att se på problemet på två sätt. Den ena delen handlar helt enkelt om lösningar här och nu för att öka samers inflytande och självbestämmande över mark. Både Laponia och de lokala styrelserna i Norge är positiva exempel, och Elsa Reimerson tror att olika typer av samförvaltning är den mest troliga lösningen även i andra delar. Men också här behöver man tänka till kring hur en sådan förvaltning organiseras och bedrivs, och att använda sig av alternativa organisationsformer.

– Vi måste titta på till exempel tillgången till resurser. Samer gör det jobbet på sin fritid, medan de andra har det som sina jobb och har en myndighet och dess resurser i ryggen.

– Det handlar också om att reflektera över möjligheter att delta. När och var hålls möten? Att inte förlägga dem mitt under jakt eller renskiljning, och att det kanske inte måste vara på ett kontor i stan är sådana exempel.

Men det finns också en större diskussion som handlar om vad som skyddas, varför och kanske framförallt från vad naturen skyddas.

– Naturskyddet i Sverige är ganska svagt när det kommer till gruvexploatering till exempel, medan rennäring kan få stå tillbaka. Där handlar diskussionen om vilka värden som ska väga tungt.

Det handlar helt enkelt om ett annat sätt att se på naturen – där naturen är separerad från människan och kulturen. Elsa Reimerson lyfter i sin avhandling tanken om koloniala antaganden. Kolonialisering av mark bygger på en idé om att naturen finns till för vita européer, framförallt män, som kan göra vad de vill med den. Elsa Reimerson tycker fortfarande att sådana tankar finns kvar, om naturen som något annat och som nu ska skyddas.

– Miljöförstöring beror sällan på de som bor i skyddade områden, utan är något som skapas av städernas och industriernas behov. Men det är inte heller så enkelt. Få urfolk, i alla fall här, lever i dag i självförsörjande små byar. De är inlämmade i samma ekonomiska system som alla andra.