Förra veckans snackis utgjordes av att Delmon Haffo (M) kallade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) för hora i ett videoklipp på nätet. För den som ägnar minimal tid åt alla vändningar på sociala medier följer här en snabb sammanfattning: efter att resultatet av det amerikanska valet och en Trump-seger fastställts, twittrade Strandhäll om att mäns rösträtt borde omprövas. Haffo lämnar inte meningsutbytet med Strandhäll som redan ägt rum på Twitter, utan bestämmer sig för att i direktsändning på webben utbrista: ”Annika Strandhäll, det var inte okej att skämta om mäns rösträtt. Dra åt helvete din hora!”

Fördömanden av Haffos uttalande lät inte, med all rätta, vänta på sig. Stefan Löfvén konstaterade att det måste finnas en kultur hos moderaterna som Anna-Kinberg Batra måste ta tag i. Och inte helt oväntat fick Haffo sparken/lämnade alla sina politiska uppdrag. Haffo må vara borta, men den som är orolig för hur hans avskedan är en reflektion av den smalnade åsiktskorridoren (http://www.svd.se/forkladd-feghet-att-sparka-delmon-haffo), kan vara lugna. Moderaterna har fortfarande Hanif Bali kvar.

Särskilt lugn kan man också vara då det egentligen inte riktigt straffar sig att basunera ut sitt kvinnoförakt, eller för den delen sin rasism. Särskilt tydligt har det blivit efter Donald Trump-segern i det amerikanska valet: ”Förhållandet till andra staters statschefer ska vara så gott som möjligt.”, var socialdemokraternas officiella ställningstagande till den nyligen valda presidenten Donald Trump som förkroppsligar den kvinnoföraktande ’kultur’ som råder i moderaterna. Det är tydligen naturligt att Sverige söker ”samarbete i en rad sakfrågor. Det är handel, det är säkerhet och det är klimatfrågor, bland annat”, sa statsminister Stefan Löfven. Budskapet är glasklart: relationen till USA är okränkbar. Och om det innebär kränkande och tillbakaryckande av rättigheterna för alla andra, i synnerhet icke-vita som fångas i korselden, så får det väl vara så.

Den illa valda förmågan att bli helt inkapabel att vara konsekvent är uppenbarligen på mode. Det vore förstås naivt att tro att denna illa valda förmåga är slumpmässig. Särskilt när det är så sparsamt med exempel, i alla fall hos de existerande politiska företrädare som talar för att vi kan förvänta oss mer handlingskraftiga markeringar mot hyckleriet och den typen av rådande identitetspolitiska kultur där Haffo och Trump kan frodas. Vi har inte råd med denna konstanta handling av feghet som uppvisas av Löfven et al, med symtombekämpning och som osynliggör de verkliga materiella skador i framförallt icke-vita människors livsvillkor som följer denna ryggradslöshet. Därför får de handlingskraftiga markeringarna fortsätta komma ifrån ett kompromisslöst och solidariskt civilsamhälle. Det är trots allt vi som har makten att undvika att människors existensberättigande reduceras till en fråga om hur viktigt det är att bibehålla goda relationer - givet att vi åtminstone vill stå på rätt sida av historien.