Just nu kretsar mycket kring Sverigedemokraterna. Den hätska debatten om vem som ska samarbeta med vem efter valet, nya skandaler runt SD-politiker och ordkriget om dess nazistiska rötter bidrar till att ställa partiet i strålkastarljuset.

Samtidigt har relativt lite uppmärksamhet ägnats åt den budgetmotion som partiet presenterade i förra veckan. De som granskat budgeten har ofta nöjt sig med att konstatera de viktigaste punkterna: invandringsstopp, besparingar på den kommunala välfärden, sänkta skatter och höjda garantipensioner.

Vid en ytlig anblick är SD:s budget ett hopkop av fagra löften och godtyckliga nedskärningar. Många frågar sig med rätta varför ett parti som påstår sig värna den svenska välfärden vill spara tiotals miljarder på densamma. Eller varför de vill minska stödet till bostadsbyggande med fyra miljarder per år, samtidigt som de skriver att ”ett hem är grunden för ett tryggt och därmed välmående samhälle.”

Men en närmare granskning visar att SD-budgeten följer en lika enkel som tydlig princip: Det som den ena handen ger, tar den andra genast tillbaka.

Allra tydligast blir det om man tittar närmare på partiets vurm för Sverige utanför storstäderna. I budgetmotionen skriver man att ”den trendsättande urbana övre medelklassen” står i fokus medan ”stora delar i Sverige liksom verkar ha hamnat i skugga.” Några åtgärder – sänkt bensin- och dieselskatt, höjt reseavdrag, stöd till jordbruket – i SD-budgeten har också utformats med denna målgrupp i åtanke.

Men samtidigt vill alltså partiet år 2020 skära bort 50 miljarder från det kommunala utjämningssystemet, vilket motsvarar en halvering av bidragen till kommunerna. Om tanken bakom eller konsekvenserna av det skriver de inte ett ord i budgetmotionen. Kanske förstår de inte ens själva. Så låt oss hjälpa dem på traven:

Syftet med det kommunala utjämningssystemet är att säkerställa en likvärdig välfärd oberoende av kommunernas ekonomiska och demografiska förutsättnigar. De allra största mottagarna är följaktligen glest befolkade kommuner och kommuner med många låginkomsttagare. För Dorotea i Västerbotten väntas bidraget uppgå till 27 000 kronor per invånare år 2017.

Att slakta livsviktiga bidrag till glesbygdskommuner samtidigt som man säger sig värna om hela landet framstår naturligtvis som höjden av hyckleri. SD tycks tro att alla som bor utanför storstäderna är bönder utan några behov av skola, sjukvård eller barnomsorg.

Men det är inte bara glesbygdskommuner som drabbas. Faktum är att det kommunala utjämningssystemet är viktigt för nästan alla landets kommuner. Bara en handfull av de rikaste kommunerna – som Danderyd, Vellinge, Täby – betalar in till systemet, som huvudsakligen finansieras av staten. I praktiken omfördelar systemet alltså inte från rika kommuner till fattiga, utan från höginkomsttagare och företag som betalar statlig skatt till resten av befolkningen.

Nynäshamns kommunalråd Anna Ljungdell (S) konstaterade redan i samband med SD:s budgetmotion förra året att en halvering av det statliga bidraget skulle ge kommunen 100–140 miljoner kronor mindre till välfärden, motsvarande den totala kostnaden för hela barnomsorgen. Att i ett slag skära så mycket på välfärden är i praktiken knappast möjligt. Istället skulle följden sannolikt bli en kombination av nedskärningar och skattehöjningar. Och eftersom kommunalskatten betalas av alla oavsett inkomst blir det i praktiken vanliga arbetare som får betala för SD:s fagra löften.

Men även pensionärer får vara med och betala. Att garantipensionen höjs med några hundralappar blir kanske en klen tröst när kommunalskatten höjs, busslinjer dras in och vårdcentraler läggs ner.

SD vill helt enkelt vältra över kostnaderna för sina reformer på just dem de säger sig värna. Det är så uselt och lågt att partiets nazistiska rötter och ständiga rasistskandaler nästan framstår som en tillgång. Det är ju bara tack vare dem som de lyckas framstå som något annat än samma trista gamla välfärdshatande höger.