Det är september och alla uppståndelser som skapas i det offentliga samtalet är totalt utmattande. Efter ett par månader med utspel om behovet av att se över bidrag till trossamfunden, en orkestrerad oro över könsuppdelade idrottslektioner, förvirrande och skrämmande inslag av nationalromantik a la svenska värderingar, och handskakningsdebatter, var det bara en tidsfråga vad kommande vrede skulle handla om. Det är ju trots allt symbolpolitikens era, så det är kanske inte någon som blev särskild förvånad när utsatta gruppers behov av separatistiska rum blev en nationell angelägenhet.

Den 19 september arrangerar det socialdemokratiska ungdomsförbundet separatistiska nätverk, SSU ett samtal om islamofobi med Sveriges Unga Muslimers nuvarande ordförande, Rashid Musa. Det innebär att samtalet är öppet för personer som riskerar att utsättas för rasism. Inte helt förvånande har detta väckt den där tröttsamma diskussionen om hur människor som identifieras som vita, som i sammanhanget inte riskerar att drabbas av rasismen som står på dagordningen den 19 september, kan uteslutas. På ledarplats på Göteborgs-Posten ägnades en hel spalt åt att ondgöra sig över hur detta kan ske. På SVT-opinion publicerades ett slags öppet brev till statsministern, med frågan ”är detta det Sverige vi ska ha?”

Det som är rätt intressant i just den här typen av uppståndelser är att se processerna kring vilka frågor som så enkelt går att piska upp en stämning kring, och de frågor som går under radarn. Och självfallet blir frågan om vilka typer av exkludering som är värd den kollektiva vreden, högst aktuell i sammanhanget.

För bara ett par veckor sedan uppmärksammades en studie om ökande boendesegregation. I studien, som utförts av Björn Gustafsson, Katarina Katz och Torun Österberg från GU, fastställs att mer än hälften av barnen till ”synliga minoriteter” som växt upp i de fattigaste stadsdelarna i storstads Sverige, bor kvar i samma stadsdelar som vuxna. Ett barn som beskrivs tillhöra majoritetsbefolkningen däremot, så är sannolikheten att denne i vuxen ålder lämnar en stadsdel med låg genomsnittlig hushållsinkomst, mycket högre. Således verkar det som Sveriges ”synliga minoriteter”, som i rapporten beskrivs ha bakgrund i Afrika, Asien och Latinamerika, i hög grad de som ”fastnar på en plats”.

Det innebär att de flesta vuxna som bor i rika stadsdelar också vuxit upp i liknande områden, och de flesta vuxna som lever i fattiga områden gjorde det också som barn. Boendesegregationen i de områden som studerats handlar alltså om socioekonomisk segregation som går i arv, där föreställningar om ras och etnicitet är betydelsefulla faktorer i denna process.

Som fastslås i studien har inkomstfördelningen sedan den första halvan av 1980-talet blivit alltmer ojämlik, och arbetslösheten är ett fenomen ojämnt fördelat bland befolkningen. Människors möjligheter till social rörlighet och ekonomisk trygg tillvaro begränsas, och faktorer som föreställningar om ras och etnicitet är betydelsefulla för omfattningen av denna begränsning. Istället för befogad vrede och frågor om huruvida det här är det Sverige som statsministern vill ha, levereras kränkta inlägg som fokuserar på språkbruket som används för att beskriva dessa horribla maktförhållanden. Det är en sak att borgerliga opinionsbildare ägnar sig åt märkliga fokusförskjutningar, men att seriösa politiker springer på varje boll av detta slag? Det kan bara vara ett tecken på att det råder brist på radikala politiska visioner och konkreta förslag som adresserar de fortsatta ökande ojämlika förhållandena.

Inte undra på att det finns ett behov av separatistiska rum där den här typen av avledningsmanövrer stoppas vid dörren.