Vad mer finns det att säga som inte redan sagts hundra gånger sedan gränserna stängdes för flyktingar i mars i år?

Trots alla ord är många av de familjer som bott nära den grek-makedonska gränsen i byn Idomeni fortfarande strandsatta i Grekland.

I dag bor de flesta i grekiska militärläger. Alla väntar på att registreringsprocessen ska bli klar så att de kan fortsätta sin resa genom Europa på laglig väg.

Detta är vardagen för familjen Al Ali från Syrien. Amina, Mohamad, deras sju barn och några av deras släktingar bor i militärlägret Softex i staden Thessaloniki.

Familjen kommer från Idlib i Syrien som de var tvungna att lämna i slutet av februari efter att den blivit hårt bombad. De levde gömda i tre veckor i ett skyddsrum under jord, därefter vandrade de fem timmar för att komma över gränsen till Turkiet.

Familjen fortsatte resan med båt från den turkiska kusten till den grekiska ön Samos och sedan med buss upp till Idomeni i norr. De anlände till den grek-makedonska gränsen i mars och väntade där i tre dagar på att Aminas bror Muhammad, som blivit stoppad av turkisk polis, skulle hinna i fatt dem. Under dessa dagar stängdes gränsen.

Familjen Al Ali blev plötsligt fast i Idomeni-lägret och fick tränga ihop sig i ett tält tillsammans med 100 andra.

Den sista mars evakuerades Idomeni-lägret av grekisk polis och familjen tvingades flytta till militärlägret Softex i Thessaloniki. Några veckor efter att de kom dit var de tvungna att åka med ambulans till sjukhuset med sin fyra-åriga dotter Rahaf.

Dottern, som har astma som kräver regelbunden behandling med ventilator, hade drabbats av lunginflammation och antibiotikabehandlingen var inte tillräcklig. Läkaren rekommenderade dem att lämna lägret så snart som möjligt eftersom luftkvaliteten i lägret är skadlig för Rahaf.

Volontären Jenny Chapman, som inte är knuten till någon organisation, har följt den syriska familjen sedan de först anlände till den grekiska gränsen.

– Den som inte har varit i lägret kan inte förstå hur det är att leva här. Jag trodde inte, eller ville inte tro, på situationen här när jag först anlände. Det finns inga duschar. Inte en enda. Det finns kranar så att det går att tvätta sig, helt öppet framför alla andra att se på. Hur ska det gå till? frågar sig Jenny Chapman.

– I dag kom en vuxen man till mig. Han höll mig i handen och grät för att gränsregistreringen fortfarande inte öppnat trots löften från regeringen. Medan han grät berättade han att han förlorat all värdighet, att han inte kan fortsätta leva så här.

Softex huserar i nuläget 1 100 flyktingar. De flesta bor i tält utomhus och ungefär 200 människor får bo inomhus i en övergiven byggnad. Alla tält är numrerade och uppställda i långa rader. Ventilationen i byggnaden utgörs av luften som kommer igenom när dörrarna står öppna.

På vardera kortsida av byggnaden står tio handfat. De var lägrets enda tvättställ fram tills för några veckor sedan då plastduschar slutligen kom på plats.

Bussar med mat kommer in i lägret en gång om dagen och Röda korset har nyligen öppnat en klinik dit flyktingarna kan vända sig för enklare behandling och diagnosticering. Om någon behöver mer avancerad medicinsk vård tillkallas ambulans. Men efter behandlingen är flyktingarna själva ansvariga för att ta sig tillbaka till lägret.

Så var det för Rahafs familj. Efter att hon åkt akut till sjukhuset fick familjen fråga efter pengar på gatan för att ha råd med bussbiljetten för 1,20 euro som tog dem till en hållplats cirka en timmas promenad från lägret.

8-årige Mohamad Shabon uppsökte Röda korsets klinik för att bli undersökt för lunginflammation. Då upptäcktes ett hjärtfel.

Eftersom hans familj har använt alla sina pengar till att ta sig till Grekland, har de inte råd att ta sig till ett sjukhus för att undersöka Mohamad närmare.

– Vi är inte djur, säger morbrorn Muhammad Al Ali.

– Varför behandlas vi som djur? Behandla oss rätt. Vi har inte begått några brott men ändå har vi placerats i ett fruktansvärt läger. Må Gud förlåta er Europa.

För att asylansökan ska registreras snabbare är flyktingarna tvungna att bo i militärlägren. Ändå finns det många som är tveksamma till att bo där.

Så känner många av de familjer som bodde i lägret Eko i staden Polykastro innan det evakuerades den 13 juni på grund av turistsäsongens början.

Eko var placerat vid en bensinstation precis vid motorvägen som leder in till Polykastro. Till skillnad från många andra läger var Eko ett relativt bra läger med stora ytor.

Ungefär 15 minuters bilväg norr om Eko, precis innan Idomeni, ligger en annan bensinstation och ett hotell vid namn Hara. Där, i tält på parkeringsplatsen, lever just nu över 1 000 människor från Syrien, Afghanistan och Iran som inte vill bo i militärlägren.

Varje natt är det några som försöker ta sig över gränsen genom att gå flera kilometer över bergen.

– Jag stannar med min familj här. Det är mycket bättre att försöka ta sig över gränsen med dem under natten eftersom polisen är mycket snällare mot familjer som blir upptäckta. Om jag hade försökt själv hade polisen slagit mig, berättar en 31-årig man från Iran.

– Förra söndagen lyckades 50 människor att ta sig över gränsen till Makedonien. Varje dag kommer det fler människor hit.

Det finns ungefär ett dussin militärläger runt Thessaloniki som huserar de tusentals flyktingar som är fast vid gränsen.

Levnadsvillkoren är dåliga i alla dessa läger. Många volontärer menar att dessa officiella läger är värre än det var i det provisoriska Idomeni-lägret.

Den första registreringen har redan gjorts i de flesta av lägren så nu återstår bara väntan. Om det inte finns några akuta anledningar kan det ta månader för en intervju och minst ett år innan en eventuell förflyttning till ett annat land.

Eftersom väntetiderna är så långa har många familjer som har råd betalat smugglare för att kunna ta sig ur lägren med sina familjer. Kostnaderna kan ligga uppemot 5 500 euro för en familj på sju.

Tre månader har nu gått sedan flyktingarna blev förflyttade från Idomeni till Softex. Plastduschar har installerats och organisationer som UNHCR och Rädda barnen har etablerat sig på plats.

Makarna Ahamad och Noor har startat en skola med namnet ”Hoppets skola” med hjälp från organisationen Intervolve.

De var lärare hemma i Syrien och nu kommer 50 elever till deras klasser i engelska, matte och musik. Skolan är öppen varje dag från åtta till fyra.

– Vi har inte gett upp, säger Ahamad.

– Även om omständigheterna är svåra så måste vi jobba med det vi har för att kunna utbilda vår barn och lära dem engelska. Det är nödvändigt för deras framtid.

Förbättringarna till trots är drogmissbruk, stöld och knivattacker vardag i lägret. Många familjer har också rapporterat om att våldsamma organiserade grupper börjat förekomma i lägret. Den grekiska polisen i Softex är väl medvetna om situationen men har av oklar anledning ännu inte börjat agera mot våldet.

– Vi kan inte fortsätta leva så här, säger Mohamad Al Ali.

– Vi har levt i militärlägret i tre månader och vi är redan otåliga. Vi kan inte sova på natten eftersom det är så högljutt, dålig luft och hårda golv. Inte förrän nyligen har vi haft tillgång till duschar och maten är hemsk. Vi kan inte heller laga mat själva. Mina barn har börjat få hudinfektioner eftersom hygienen här är så dålig. Och nu har brottslighet börjat blossa upp i lägret, säger han.

– Är det här verkligen Europa? Det är en långsam död. Vi funderar till och med på att åka tillbaka till Syrien. Om vi dör där är det i alla fall en snabb död.