De hungerstrejkar för sina rättigheter
I slutet av februari rev fransk polis flyktinglägret i Calais, som har varit ett provisoriskt hem till tusentals flyktingar i flera år. Men en grupp iranska asylsökande vägrar lämna lägret och har sedan tre veckor hungerstrejkat i protest mot att de mänskliga rättigheterna inte respekteras.
Den franska kuststaden Calais utgör porten till Storbritannien. Här binder Eurotunneln och färjor samman de två länderna. Engelska kanalen, som skiljer de båda länderna åt, är bara 34 kilometer bred på sina ställen. Här revs inga gränskontroller när Europeiska unionen slöts utan Storbritannien höll sig utanför Schengen-samarbetet och var mycket måna om att bibehålla sin gränskontroll.
Den hårda gränskontrollen har gjort att Calais är resans slut för många av de flyktingar och migranter som vill ta sig till Storbritannien. I Storbritannien finns jobbmöjligheter, ett tillgängligt språk och för många: vänner och familj.
Men gränsen är stängd. Trots att många, eller de flesta, som fastnat i Calais har flyktingstatus, ges de inte en chans att söka asyl i Storbritannien – om de inte tar sig in i landet. Desperat gömmer sig därför många på någon av färjorna, kilar fast sig under en lastbil, klämmer in sig i bakluckan på en bil eller simmar över Engelska kanalen. Få lyckas, vissa skadas eller dör under försöket, många blir kvar i Calais.
De senaste åren har antalet personer som uppehåller sig i det läger som vuxit fram några kilometer utanför staden, den så kallade Djungeln, stigit dramatiskt. År 2009 uppskattade BBC att runt 900 migranter bodde i det dåvarande lägret. I november 2015 hade siffran stigit till omkring 6 000 och i februari uppskattade hjälporganisationen Help Refugees antalet till 5 500.
Lägret är helt inofficiellt och ingen planerar att stanna där under någon längre tid. Men allteftersom tiden gått och många tvingats kvar har tälten, skjulen, kyrkan och moskén i lägret blivit till något slags hem. Frivilligorganisationer och aktivister försöker hjälpa till. Särskilt under vinterhalvåret, då regnet, kylan och smutsen i lägret skapar ännu värre förhållanden.
Många är de som vittnar om hur lägret i Calais är det värsta de sett. Christian Salomé, en hjälparbetare från den franska organisationen L’Auberge des Migrants, menar att lägret måste vara ”det värsta flyktinglägret i världen”.
– Till och med i afrikanska flyktingläger har de tillgång till vatten och toaletter. Det här är bara en ödemark, säger han i en intervju med The Guardian.
Yvette Cooper, brittisk Labour-politiker och skribent, skrev i februari i samma tidning att hon sett flyktingläger i Beirut och Lesbos, men att Calais var det mest deprimerande: ”Det är bara ett litet hörn i den europeiska flyktingkrisen, men ett mycket dystert sådant.”
I februari fick de franska myndigheterna nog, den dystra situationen i lägret skulle lösas. Motiveringen var att man inte kunde låta människor leva i misär. Volontärer och boende var inte sena om att hålla med. Men lösningen var inte vad man hoppats på: stora delar av lägret skulle rivas och några hundra containrar erbjudas som boende. Flyktingar och frivilligarbetare överklagade beslutet och drev fallet vidare. Men innan frågan utretts satte myndigheterna sina planer i verket.
Tidigt på morgonen den 29 februari stormade polis med schaktmaskiner in i Djungeln och mejade ner skjul och tält. Trots löften om att avhysningen skulle ske med värdighet använde polisen våld och tårgas mot de som protesterade. Hjälparbetare grät i maktlöshet. Hela den södra delen av Djungeln jämnades med marken.
De få som nu är kvar har trängts ihop på den lilla yta som återstår i den norra delen av lägret. Människorättsorganisationer så som Amnesty International har fördömt tvångsvräkningarna och tillvägagångssättet.
– Även om situationen i Calais är ohållbar är inte vräkningar en lösning på en kris som de franska och brittiska regeringarna vänt ryggen åt i flera år, deklarerar John Dalhuisen, Amnestys Europa-ansvarige.
– Myndigheterna måste se till helheten och inte bara oroa sig för gränskontroll, boende och hygien. Varenda en av de här individerna har behov och rättigheter som måste skyddas.
När fotograferna Alan Schaller och Emily Garthwaite besöker lägret ett par veckor efter rivningen finns inget kvar av den södra delen. Skräp och brunnit trä täcker marken, berättar de.
– De franska myndigheterna underdrev avsiktligen antalet personer i lägret och påstod att de var 800. Jag har sett det med egna ögon, det är många gånger fler än så, säger Alan Schaller.
– De blev av med sina hem och hade ingenstans att ta vägen, så de flesta tog sin sovsäck och sitt tält och flyttade helt enkelt över det till den norra sidan. Vilket gör att det är helt packat med folk där nu.
Men en grupp iranier har valt att stanna kvar i den södra delen. De var chockade över att se hur avhysningen gick till och att den genomfördes innan det utretts ordentligt. Nio av dem bestämde sig för att hungerstrejka med krav om att alla som söker asyl i Frankrike ska få stanna och att de som har familj i Storbritannien ska ha rätt att återförenas med dem. De vill också ha garantier för att den norra delen av lägret inte ska rivas på samma våldsamma sätt som den södra. De franska myndigheterna har hittills vägrat gå med på deras krav.
När Schaller och Garthwaite möter de hungerstrejkande i mitten av mars har de varit utan mat i 19 dagar. De är utmattade, några av dem svimmar då och då. Läkare tittar till dem, advokater försöker förhandla.
Men de nio ger inte upp förrän deras krav gått igenom.
– De hade sytt ihop sina läppar så en buddistisk munk förde deras talan. Det var otroligt att se hur fast beslutna de var att inte ge upp förrän kraven går igenom. De är kristna och förföljdes av religiösa skäl i Iran och kan inte återvända dit, några av dem har familj i Storbritannien. De har erbjudits asyl i Frankrike – något som skulle betyda oerhört mycket för dem, men de tackade nej. De ger inte upp förrän allas mänskliga rättigheter garanterats.