Ute på landsbygden i västra Tjeckien ligger byn Drahonice. Förutom ett fåtal bostadshus finns bara åkrar.

Här, mitt i ingenmansland, ligger också ett gammalt fängelse.

Den blekgula byggnaden skyddas av dubbla stängsel och utanför patrullerar poliser.

Besökare måste genomsökas och lämna mobiltelefoner utanför. De får inte vara där längre än en timme och måste räkna med att få besöket avbrutet av vakterna när som helst.

Allt står nedskrivet på ett papper som säkerhetsvakterna ger till alla besökare.

Här låser Tjeckien in flyktingar.

Entrén till fängelset pryds av en lapp, översatt till ett flertal språk för att försäkra att budskapet når fram. ”Vill du återvända hem? Vi kan hjälpa dig”. EU:s logga är stämplad under, liksom den tjeckiska statens.

Härifrån har Tjeckien deporterat flyktingar direkt till sina hemländer, istället för det första EU-landet de anlände till.

I november skickades en kille tillbaka till Irak. När han kom hem hann han inte längre än till flygplatsen innan han blev dödad.

Saeed Hamdan kom hit från IS-kontrollerade Mosul i Irak.

Han är 22 år, men hans runda ansikte och skäggstubb gör att han har en tonårings uppsyn.

Hans blick vandrar mellan tak och golv.

– När vi greps fick vi höra att det var en rutinkontroll, som i Grekland eller vid de andra gränserna vi har flytt över.

Nu har han varit inlåst här i ett halvår.

När polisen stoppade smugglarens bil var Saeed Hamdan helt omedveten om att han var i Tjeckien.

Hans flyktsällskap var syrier och släpptes vidare norrut. Saeed Hamdan fängslades. För att han inte hade visum, fick han höra.

– Jag tror att det handlar om att avskräcka andra flyktingar från att komma till Tjeckien, säger Saeed Hamdan.

Ögonen är blanka och ibland när han talar stammar han. Men Saeed Hamdan ler också mycket, från det ena örat till det andra.

Tillsammans med andra irakier och några män från Ukraina sitter han i fängelsets uppehållsrum.

Ljudnivån är hög – detta är den enda platsen förutom tv-rummet där de har någonting att göra. Runt 50 personer är inlåsta här. Några håller i plastglas med snabbkaffe som en präst har skänkt till förvaret. Det luktar sött och billigt.

På väggarna hänger lappar som visar olika tider. Då får du duscha. Den här tiden får du äta. På tisdagar får du göra en beställning i kiosken på kex och cola. På torsdagar betalar du med dina egna pengar.

– Jämför jag med Irak är detta ett femstjärnigt hotell. Men jämför jag med tanken på en plats där jag hade blivit accepterad så är det här ett fängelse. Ett fruktansvärt fängelse, säger Saeed Hamdan.

Sedan han kom hit har han börjat röka. Han rör på sig mindre och sover knappt.

– Jag sover två timmar varje natt. Men doktorn ger mig alltid sömntabletter om jag ber om det.

Det är inte svårt att få piller här. Alla får det. Valium. Eller det morfinliknande läkemedlet Tramadol – så mycket som 300 milligram om de vill ha.

Flera har blivit beroende.

Rummet ekar av pingisbollar som träffar racket. Strax över pingisbordet hänger ett stort pappersark med texten ”när jag blir fri ska jag…”, följt av svar på olika språk. Tvärsöver papperet har någon skrivit ”Jag heter Zadran och jag är inte terrorist”.

Newar Saman pekar på en kurdisk mening.

– Det står att jag vill dö i mitt eget land. Inte här.

En tuppkamsliknande frisyr pryder Newar Samans huvud. Han är 19 år och hemma i Kurdistan ledde hans politiska engagemang till att han blev torterad. Newar Saman greps tillsammans med sin vän Haji, fem kilometer från den tyska gränsen.

Haji kommer in hit då och då, har svårt att fokusera blicken. De senaste veckorna kommunicerar han knappt. Han har börjat ge upp. Nyligen fick han ta emot ett telefonsamtal från Kurdistan. Hans pappa var död.

– Vi pratar med Haji, säger åt honom att inte tänka negativt, berättar Newar Saman.

– Men det gör mig väldigt upprörd, att vi har kommit hit och blir behandlade så här.

Hans blick är stadig, inte som Hajis.

Newar Saman har varit här nästan lika länge som Saeed Hamdan. Efter sex månader förändras situationen för dem som sitter här inne.

Hur vet de inte. Vissa deporteras, andra har frisläppts.

Två dagar tidigare släpptes deras vän Moosab ut härifrån för att resa vidare mot Tyskland. Nu ringer telefonen på fängelset och ryktet sprids snabbt. Moosab har blivit tagen av tjeckiska polisen. Igen.

Saeed Hamdan skulle ha deporterats till Irak den andra december.

Han skar upp armen i protest.

Nu återstår bara ett tjockt lila ärr och ett par ängsliga ögon. Planen på att åka till Finland finns inte längre kvar.

– Jag har sökt asyl här nu. Jag hoppas att det leder till att de inte kan deportera mig, säger Saeed Hamdan.

Tanken på Mosul känns omöjlig.

– Jag tänker på hur jag kommer att hamna i en av IS videofilmer. Hur de kommer att döda mig framför kameran.

Med fem dagar till beslutet så känner Saeed Hamdan rädsla. Men också sorg, över att lämna sina vänner här inne.

– Hon är det bästa här inne, säger Saeed Hamdan och pekar på en blond kvinna som står vid ett foosball-spel och spelar med några killar. Hon arbetar bara här, i uppehållsrummet, och hjälper flyktingarna med deras behov.

Utanför rummets väggar jobbar poliser och väktare, många gånger fler än de som sitter här inne.

Relationen till dem är annorlunda.

Efter att flyktingarna har fått besök granskas de noggrant. De får klä av sig, i grupp, och huka sig ner. Hundar sniffar på deras nakna kroppar och sedan genomsöks de igen med hjälp av detektorer.

Saeed Hamdan som håller på att lära sig tjeckiska har börjat förstå vad de blir kallade.

Han blir generad när han berättar om det, vill helst inte ta orden i sin mun.

– De kallar oss för fittor. Bögjävlar.

Irakierna kallas terrorister. När de försvarar sig får de höra att de är muslimer, och att det är ännu värre.

Efter att Saeed Hamdan greps fick han inte prata med sin familj på en och en halv månad. Till slut smugglade han in en telefon, för att berätta att han inte var död.

– Efter det gillar inte polisen mig. Speciellt en är en riktig ”pain in the ass”.

Han berättar om hur poliserna plötsligt kan storma in i deras rum. Säga att det är dags för genomsökning.

De tar alla kläder och sängkläder och lägger mitt på golvet. Trampar på dem.

Newar Saman instämmer.

– Allt kaffe och socker och tvättmedel som vi har köpt tar de och blandar ihop till en stor cocktail.

Sedan tar det timmar innan de får ordning på sina rum igen.

Newar Saman och Saeed Hamdan kommer inte att vara här länge till.

Men när datumet för deras sexmånaders-vistelse nu börjar närma sig så har de knappt några pengar kvar. Att vara instängd här kostar.

Varje natt de har tillbringat här har vakterna dragit 300 koruna, runt 100 svenska kronor, från deras privata pengar som konfiskerades när de greps.

– I andra länder betalar staten för att man sitter i fängelse. Här får vi betala själva, säger Newar Saman och stryker med handen över tuppkammen.

De vågar inte riktigt hoppas än, men Newar Saman vill till England.

Saeed Hamdan hoppas att det tjeckiska folket ska öppna sig, och att han får stanna här.

Nu stänger uppehållsrummet för dagen. Snart öppnas dörrarna till något annat.