Insikten gällande omställning är inte ny. Vad kan vi lära från till exempel 1980-talet då omställning vid ett tillfälle till och med var centralt i regeringens energi- och miljöproposition? Mot en i det närmaste enig politisk, vetenskaplig och kapitalstark elit restes under senare delen av 1970-talet krav på omställning från diverse organisationer. 1980 folkomröstade invånarna i Sverige om inriktningen på energisystemet och i förlängningen om vilket samhälle de ville ha. I linje med folkomröstningens beslut initierade människor omställningsinitiativ i form av allt ifrån ekobyar, Kravmärkning, kooperativ vindkraft och Hela Sverige ska leva till solvärmeprojekt.

Miljöpartiet blev en kraft att räkna med och vid valet 1988 kom det in i riksdagen med 5,5 procent, vilket är högre än dagens opinionssiffror. Mot slutet av årtiondet hade Socialdemokratiska kvinno-, kristna samt ungdomsförbund tillsammans med miljörörelsen och Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet upplyst Socialdemokraterna så pass att den samlade energi- och miljöpropositionen 1988 inleddes i en mycket allvarlig ton:

”Miljöförstöringen har på det globala planet skapat en överlevnadskris för mänskligheten” och lite senare påpekades det att ”Vi står inför en gigantisk utmaning när det gäller att hejda en på många områden hotande utveckling […] Bland de särskilt allvarliga, rentav livsavgörande, hoten mot miljön märks risken för långsiktig klimatförändring till följd av utsläpp av bland annat koldioxid […]”.

Omställningen skulle påbörjas. Småskalig och omställning nämndes 83 gånger sammanlagt i den Socialdemokratiska regeringens proposition, alltid med en positiv koppling. Istället för omställning tog dock en industrimodern koalition tillbaka makten i början av 1990-talet genom en grönmålning av storskalig teknik så som bilismen, hänvisning till konsumtionsmakt och en förskjutning mot mer främlingsfientlighet då Ny demokrati puttade ut Miljöpartiet ur riksdagen.

Jag menar att det finns ett antal lärdomar att dra från denna tid. För det första var miljörörelsen tydlig med utmaningarna industrisamhället stod inför. Det talades klarspråk och forskningen togs på allvar.

För det andra presenterades konkreta visionära alternativ. Människor tog saken i egna händer och byggde ekobyar, småskalig energiteknik och undervisningsarenor.

För det tredje organiserade sig människor i folkrörelser. Det demonstrerades, det ockuperades, det blockerades.

För det fjärde överlämnades den politiska kohandeln till de stora politiska partierna vilket innebar att den moraliska kompassen kunde hållas.

Dessa fyra lärdomar menar jag gjorde omställningsrörelsen så framgångsrik på 1980-talet och kan fungera som inspiration även på 2010-talet då omställning har blivit mer akut än någonsin tidigare.