Nästa vecka drar det igång, det årligen återkommande jättekalaset som fyller Göteborgs gator och torg med festplatser på ett 50-tal ställen. Sedan omstarten 2007 då Göteborgskalaset blev Kulturkalaset har mycket hänt.

– Vi kommer att fortsätta med det arbete vi inledde förra året där vi ställde oss frågan: På vilket sätt kan vi som kultur-festival bidra till stadens övergripande mål om jämlikhet och att bryta segregeringen?

Tasso Stafilidis är verksamhetsansvarig för Göteborgs Kultur-kalas och tycker att de får orättvist lite uppmärksamhet för den stora festivalen.

– Det är många som glömmer bort att det är så stort, det är mycket mer hajp att vara en liten internationell musikfestival.

Redan förra året påbörjades arbetet med att skapa möten mellan barn från olika stadsdelar, och genom samarbetet med Mosaikfabriken sammanfogades tusentals små bitar som barn från hela staden gjort. Bitarna blev till tio konstverk i centrum, och i år är siktet inställt på 18 stycken till.

– Det gör verkligen ont i hjärtat när vi ser vilka konkreta skillnader barn i staden växer upp i, säger Tasso Stafilidis, som förutom arbetet med Mosaik-fabriken är särskilt stolt över bokningen av den libanesiska stjärnan Najwa Karam, med över 60 miljoner sålda album.

Också det ser han som en del i att bryta segregationen, och han berättar om möten under vårens stadsdelsfestivaler med människor som inte vet var Götaplatsen ligger eller aldrig har varit där.

– Antingen känner sig människor inte välkomna eller så känner de sig inte trygga. Förra året bjöd vi in den arabiska stjärnan Elissa och utvärderingen visade att vi helt plötsligt nådde väldigt många som aldrig tidigare har varit på Kulturkalaset, och många som inte gör några kulturbesök överhuvudtaget.

I sommar har kalaset dock fått mer uppmärksamhet än vanligt, men inte för att de har bokat Najwa Karam eller för någon annan av de drygt 1 350 programpunkterna. Istället har det handlat om den åtgärdsplan mot sexuella övergrepp som presenterades i början i juli, efter all rapportering om uppmärksammade våldtäkter och sexuella övergrepp vid sommarens olika musikfestivaler.

I åtgärdsplanen om nolltolerans mot alla övergrepp stod bland annat: ”Vi kommer att överväga att införa trygga zoner framför våra större scener där enbart kvinnor (inkl. transpersoner och andra som identifierar sig som kvinnor) ges tillträde, i ett avspärrat område.”

Reaktionerna lät inte vänta på sig.

– Det gör mig så trött, det var en trollsvärm som var på oss med en massa rasistiska och hatande kommentarer. Dåligt pålästa ledarskribenter och twittrare skrev att vi ska införa könsapartheid och könssegregation, och de bara blottade sin okunnighet om att vad vi har byggt upp under tio år. Att vi faktiskt inte haft några anmälningar om övergrepp på många år.

Att det skulle bli aktuellt med särskilda kvinnozoner framför scen avfärdar Tasso Stafilidis nu. Det kommer inte att hända.

– Vi kommer inte att kunna ha en situation där vi ska könsdefiniera folk, säger han och fortsätter:

– Vi visste från början att det skulle vara provocerande för vissa, men jag hade ändå önskat att debatten skulle handla om det ansvar vi tar som festivalarrangörer.

Åtgärdsplanen är han ändå stolt över, och säger att han inte ångrar formuleringen om trygga zoner. Trygghetszoner, om än inte könsuppdelade sådana, kan fortfarande bli aktuellt och handlar om att mindre fållor ger bättre kontroll. Dessutom blir det svårare för eventuella förövare att försvinna iväg om något har inträffat.

I åtgärdsplanen ingår också att all personal, från volontärer till ledning och vaktbolag, kommer att få en utbildning i regi av Social resursförvaltning om hur sexuella övergrepp upptäcks och hanteras.

Mest hoppas han på besökarna själva, att folk ska ta hand om varandra och konferenciererna kommer från scen att uppmana alla att hälsa på de som står runt omkring och att hålla uppsikt. Men det är trots allt festivalarrangörerna som har ett stort ansvar, och Tasso Stafilidis tycker att det är något det behöver pratas mycket mer om.

– Det behövs en diskussion om tillgängligheten till alkohol, om hur festivalarrangörer bygger säkra och trygga festivaler och hur åldersgrupper kan blandas.

Att festivalen ska vara till för alla innebär också mycket jobb med tillgänglighet. På Barnens Kulturkalas inleddes för tre år sedan ett systematiskt arbete med att tillgängliggöra aktiviteterna.

– Alla aktörer som finns med på Barnens Kulturkalas utbildar vi så att deras aktiviteter är tillgängliga för alla barn.

Men vad det gäller programmet som helhet är det trots allt inte ens två procent av de 1 350 programpunkterna som syn- eller teckenspråkstolkas.

– I den bästa av världar skulle allt syn- och teckenspråktolkas. Men det är en ekonomisk fråga och vi har sedan förrförra året mer än dubblerat tolkningen, säger Tasso Stafilidis.

Han säger att de har tagit hänsyn till de önskemål som kommer in kring vad som ska syn- eller teckenspråkstolkas, och på så sätt valt ut de totalt 24 programpunkterna.

– Men vi kan aldrig veta om det faktiskt kommer någon som har det behovet till det vi väljer att syn- eller teckenspråkstolka.

Att införa något annat typ av system med till exempel förbokning av tolk är svårt på en gratisfestival eftersom man inte har någon bokad plats. Att det fortfarande finns mycket kvar att göra på området håller han med om.

– Vi behöver hitta finansiering till det och vi behöver ha en bättre dialog med de grupper som har bättre kunskap om hur stort behovet är. Visar sig behovet vara att alla programpunkter ska tolkas så får det bli vårt mål.