Under onsdagen den 4 maj avslöjade Expressen att den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism och före detta vice statsministern, Mona Sahlin skrivit ett falskt intyg åt sin tidigare livvakt. Enligt Expressens reportage behövde Sahlins livvakt intyget för att han skulle köpa en lyxbostad i Saltsjöbaden. Sahlin meddelade sin avgång i ett pressmeddelande via Kulturdepartementet.

Kollegorna på kulturdepartementet har hittills varit återhållsamma med att kommentera Sahlins eventuella skattefusk och bedrägeri. Det är snarare hennes ”värdefulla arbete” som framhävts.

Under de två år som Sahlin haft uppdraget som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, förknippas hon med konferenssammanhang och olika nyhetsuppträdanden. Att Magnus Ranstorp, en terrorismforskare som förbrukat sitt förtroendekapital vid det här laget, förklarar att Sahlin lär bli svår att ersätta, väcker en del frågor om vad det är den nationella samordnaren egentligen lyckats åstadkomma. Hyllningskörens mest konkreta exempel på Sahlins betydande prestationer är att hon lyckats få fart på landets kommuner att inrätta handlingsplaner mot våldsbejakande extremism. Det må mycket väl vara så att Sahlin kan ta åt sig äran för det.

Det är samtidigt viktigt att förstå att Sahlins uppdrag existerar inom ramen för kriget mot terrorismen, som inte bara banat vägen för militärt våldsmonopol för stater, utan även lämnat utrymme för så kallade ”mjukare” förebyggande åtgärder. Dessa åtgärder har i många länder kommit att gå under beteckningen ”arbetet mot våldsbejakande extremism”. Om vi ska förstå svenska terrorforskare och även den del av den svenska journalistkåren som profilerat sig i dessa frågor, är Storbritannien ett föregångsland för detta arbete.

Varför den enorma kritik som terrorismforskare, akademiker och aktivister verksamma i Storbritannien riktat mot deras regerings arbete mot våldsbejakande extremism inte får något utrymme i Sverige förblir en gåta. (http://www.independent.co.uk/voices/letters/prevent-will-have-a-chilling...) Ska vi förstå det som ett olyckligt sammanträffande att ingen nämner att det nationella lärarförbundet i Storbritannien, för bara en månad sedan röstade emot den brittiska regeringens arbete mot våldsbejakande extremism? Motiveringen var att man inte vill befatta sig med att vara statens och Säkerhetspolisens förlängda arm i klass- och lärarrummen då det skapar misstänksamhet och bidrar till hota den sociala sammanhållningen. (http://www.theguardian.com/politics/2016/mar/28/teachers-nut-back-motion...).

Att det pågår en betydligt mer informerad debatt i Storbritannien vad gäller arbetet om våldsbejakande extremism är ett faktum. I Sverige är diskussionerna begränsade till den akademiska sfären. När uppdraget först presenterades sågades det längs fotknölarna i betänkandet från Södertörns högskola. Kritiken handlade om den glidning som sker uppdragets i själva syftesformuleringen, mellan individ och politisk gruppering samt mellan handling och åsikt. Det påpekades att det lämnas ett stort utrymme för tolkning och kan innebära godtycklighet i det samhällsfenomen som myndighetspersoner i sin praktiska verksamhet ska förebygga.

Ett konkret exempel på hur fel det kan gå fick vi ta del av när en muslimsk förening nekades, med väldigt kort varsel, att hyra stadens lokaler för en planerad konferens. Motiveringen var att en anmälan hade upprättats inom området våldsbejakande extremism, vilket inte är en juridisk term. Anmälan lades kort därefter ner (http://www.goteborgsfria.se/artikel/122630), utan några större rubriker. Kvar var en förening som blivit demoniserad, medierubriker som agerat megafon åt SÄPO och en förvaltning som vägrar ta ansvar för sitt agerande.

Visst kan det vara så att Sahlins uppdrag och prestationer kan betraktas som en bedrift. Om det nu är en bedrift att fortsätta ägna sig åt ett arbete som kritiseras för att vila på en skakig vetenskaplig grund. Att bli hyllad för att man slagit dövörat till och upprätthållit ett arbete som bäddat för hotad social sammanhållning, borde lämna en bitter eftersmak. Förutsatt att målet inte är att bli lovprisad av terrorismforskare vars trovärdighet är förbrukad.