Tryckfrihetsförordningen fyller 250 år! Få av oss kan dock påstå att vi bidragit till dess tillkomst, över- och fortlevnad. Andra modiga människor, en och annan rättshaverist, tålmodigt gnetande ämbetsmän, uthålliga och engagerade journalister och publicister kan ta åt sig äran mer personligt. Stolt är jag ändå, inte för att den är svensk och äldst i sitt slag i världen, utan för att den är så klok: meddelarfrihet, offentlighetsprincip, ingen förhandscensur och förbud att forska efter källor.

Misshandeln av yttrandefriheten i vårt europeiska närområde, som i Polen och Ungern, trodde vi knappast var möjlig. Vi behöver vara på vår vakt. Demokratin är inte för evigt vunnen utan måste försvaras varenda dag. Samma sak gäller den demokratiska förutsättning som yttrande- och tryckfriheten är. Några exempel på hemmaplan:

Tvångsmedelslagstiftningen under 2000-talet är i praktiken ett hot mot källskyddet. Ska en journalist kunna vara helt säker på att skydda sin källa, får en träffas ute i skogen.

Vi får tämligen kontinuerligt rapporter om hur chefer inom offentlig förvaltning inte vet vad lagen säger – eller skiter i den – och efterforskar källor och hotar medarbetare.

Offentlighetsprincipen fungerar inte heller alltid enligt lagen. Vilken medborgare som helst har rätt att begära att skyndsamt få ta del av allmänna handlingar. Många av mina journalistkolleger i Europa tycker att det är en dålig princip eftersom den inte bara gäller journalister. De tycker att den hotar deras yrkeskunnande. De har fel. Att den just gäller alla medborgare är en demokratisk delikatess Jag har i dagarna pratat med några studenter som testat offentlighetsprincipen. De har hos olika verksamheter begärt ut handlingar. Bara i två av cirka tio fall gjorde verksamheterna rätt. De vägrade alldeles korrekt att lämna ut handlingar som inte var allmänna. I de andra fallen råkade studenterna ut för att lagen inte följdes. Skyndsamhet i hanteringen förekom inte alls. Problemet var inte ovilja utan okunskap hos de som skulle hantera ärendena. Själv brukade jag i mitt journalistiska arbete i sådana fall be att få tal med en högre chef. Det brukade fungera. Så gjorde även dessa studenter, men det hjälpte inte. Chefer i kommunal förvaltning har dålig koll och inom kommunala bolag inte en susning.

För sådär en 15 år sedan gjordes i projektet Öppna Sverige (handlade den gången inte om gränserna) en ansats att utbilda myndighets- och förvaltningsföreträdare i offentlighetsprincipen och hanteringen av allmänna handlingar. Sedan dess verkar det inte ha skett så mycket.

Vad kan vi då göra för att hedra 250-årsjubilaren, oss själva och demokratin? Vi som medborgare kan lära oss tillräckligt om grundlagen och klaga högljutt och till rätt instans när den inte uppfylls. Vi kan ringa vår kommun och fråga hur den tänker hedra tryckfriheten och vilken utbildning dess medarbetare får.

Det minst myndigheter av alla slag kan göra, är att utbilda sina medarbetare så de hanterar lagen korrekt och ger medborgarna det de har rätt att kräva. Det borde förstås göras kontinuerligt, men låt nu jubileet bli avstamp för en sådan kompetenshöjning. Gör det!