Mycket har talats och skrivits om yttrandefriheten i år, konstigt annars. Att vår unika grundlag fyller 250 år är värt uppmärksamhet. Alla dess fördelar kan vi prisa och ännu hellre använda. Vad vi saknar är en fördjupad diskussion om verkligheten.

De som tycker att demokrati är en bra idé, har anledning till oro. I dag finns kommuner i Sverige utan någon journalistisk bevakning av den offentliga verksamheten = demokratiunderskott.

Journalistikens uppgift är att granska makten och berätta för medborgarna vad den finner. Detta är tredje statsmaktens uppgift. Jag har alltid tyckt att uttrycket skaver. Journalistiken ska inte vara makthavare utan maktens granskare. Åsiktsjournalistik, legitim i sig, ska av läsaren, tittaren och lyssnaren kunna särskiljas från granskande journalistik.

Att hålla isär begreppen har både mottagarna och en del journalister svårt för. Tredje statsmakten används oftast i samband med ”media”. Vadå media? Media är något som kan förmedla budskap eller information. Media behöver inte ha något med journalistik att göra.

Den obehagliga verkligheten: visst har Google, Youtube, Instagram, Twitter och Facebook en otrolig makt, eller snarare, deras ägare har en otrolig makt. Massor av individer, företag och myndigheter delar med sig av personliga och intima förhållanden och ger därmed bort bilder, texter och mängder av information om sig själva för eviga tider.

Människor som står på barrikaderna mot censur umgås ogenerat på forum där censur råder, där nakna statyer, ammande kvinnor eller krigsutsatta barn inte får visas.

De få som äger det mesta av de medier som säger sig ha publicistiska eller journalistiska ambitioner tycks ha tappat insikten i och omsorgen om sin kärnverksamhet.

De låter till exempel antal klick styra vad journalistiken ska syssla med. Få av oss skulle låta bli att klicka på en artikel med rubriken ”Gris våldtar hund”. Det betyder inte att det enda som intresserar läsaren är våldtäkter inom djurvärlden.

I dagens verklighet behövs journalistik mer än någonsin. I dagens verklighet prioriteras inte journalistiken av de flesta medieägare eller politiker. Journalistiken utarmas erbarmligt.

Medieägarna skyller på strukturomvandling. Den har hållit på i minst 25 år, branschen gjorde sina historiskt största vinster under 2000-talets första år. Den borde ha haft tid att ställa om istället för att sitta och gnälla om bristen på affärsmodeller.

Pågående medieutredning ska snart nedkomma. Uppgiften har varit att undersöka behovet av nya mediepolitiska insatser som ska underlätta för medborgarna att ta del av journalistik präglad av mångfald, allsidig nyhetsförmedling, kvalitet och fördjupning över hela Sverige.

Vi väntar med spänning. Vad som behövs är åtgärder som kan bryta nuvarande maktstrukturer inom ”medie”branschen: förslag om hur nya ägare och nya ägarformer ska stimuleras.

Behovet av grävande journalistik är större än någonsin, behovet av krattande journalistik ännu större. Resurser saknas för att ens kratta ihop, sortera och presentera det som ligger på ytan. Det är inte det offentliga samhällets informations-avdelningar som behöver mer resurser; det är de oberoende redaktionerna.