I en tid när analys, samhällsgranskning och kvalitativ journalistik behövs mer än någonsin, kringskärs journalistiken och journalistikens villkor. Det beror inte enbart på att den mediala infrastrukturen förändras, det beror också på att få ägare i dag är beredda att argumentera och slåss för den. I en sådan värld görs mediemakt till mediemonopol som nyttjas för politiska ändamål och främjar lagstiftning för att stärka mediemonopolet.

Till detta kommer politikens förhållningssätt. Denna kan grovt beskrivas som å ena sidan ett till intet förpliktigande medstånd och å andra sidan ett aktivt och ofta aggressivt motstånd.

Lögnpressen (Lügenpresse) påstås ha varit Hitlertysklands propagandaminister Joseph Goebbels favoritord. Men ordet har äldre anor och användes redan av konservativa mot den framväxande liberala pressen under 1800-talet. Numera är det många andras favoritord, fast det kanske kallas fake news. Vad det heter på ryska, kinesiska, turkiska, polska eller ungerska vet jag inte, men det används av ledare i många länder: sådana ledare som kallar journalister terrorister och fängslar dem enbart för att de utför sitt jobb.

I deras fotspår galloperar i dag ett heterogent lynchgäng i (a)sociala medier. Journalistik är en bristvara. I överflöd har vi textreklam i podar och bloggar, konspirationsteorier och orgier i att exponera det egna egot. Säga vad en vill om det, men inte är det journalistik. Så nu är inte tiden att dunka huvudet i väggen och förtvivla. Andelen ungdomar som prenumererar på och konsumerar journalistik ökar faktiskt.

Bristvara är dessvärre ägare som har insikt och förmåga att definiera journalistiken som kärnverksamhet, men om inga sådana anmäler sig frivilligt får vi väl crowdfunda.

Och nog finns det tillräckligt många insiktsfulla människor som begriper att journalistiken är en grundbult i demokratin. Om de insiktsfulla tjatar hål i huvudet på politikerna inför valet om behovet av en ansvarsfull mediepolitik, så vore det väl själva fan om inte polletten skulle trilla ner. Många offentliga debatter kommer det att bli iför valet. Till dem kan vi gå och diskutera journalistiken, demokratin och mediepolitiken.

Sverige som haft förmånen att leva i en traditon av yttrandefrihet och tryckfrihet borde ta ledartröjan på den internationella arenan i försvaret av journalistiken och journalisterna. Det ansvaret ligger på oss alla, men främst på ledare och politiker. Alla politiker som tycker att demokrati är en god idé borde avsluta varje offentligt framträdande med orden ”för övrigt anser jag att en kvalitativ och oberoende journalistik är en förutsättning för en fungerande demokrati”.

Så i julens anda och fylld av de förhoppningar som trots allt finns om ett bättre nytt år, så tror jag bergfast på pånyttfödelse av journalistiken och en god vilja. Nu är det dags att återinvestera i journalistiken.