– Vi är två vuxna och fyra barn. De pengarna räcker inte, säger en man under Migrationsverkets informationsmöte för nyanlända syrier, som Fria sitter med på.

– Det är dom ersättningar som är, kan du hitta ett jobb så att du tjänar mer än det så måste du anmäla det till oss, annars är det ett bidragsbrott, precis som för vem som helst i Sverige, säger kvinnan som håller i mötet, trött. Som om hon fått samma frågor om och om igen och nu inte längre hör dem utan svarar med samma inövade fraser.

– Jag har fått tid i maj! Hur kan det komma sig att jag måste vänta så länge? undrar en ung kille.

– Det bestäms av ett datasystem och är ingenting vi kan påverka, svarar informations-kvinnan med samma inövade röst.

Vi är här med Ruon, som kommit från Syrien via Turkiet för lite drygt en månad sedan. Han har också fått tid till i maj. Han är 24 år och utbildad arkitekt. Som syrier får han automatiskt permanent uppehållstillstånd och på så sätt rätt att arbeta. Men att hitta jobb är praktiskt taget omöjligt utan att kunna svenska, trots att han pratar bra engelska. Nu väntar han på att få svenskt medborgarskap så att han ska kunna börja plugga på universitetet trots att han är redan är utbildad.

– Jag kommer förlora två år, men här behövs helst en svensk utbildning för att få ett jobb, säger han.

I tio månader har han arbetat i Turkiet. Till slut tröttnade han att på bli utnyttjad som syrisk flykting av arbetsgivare och på att inte ha några rättigheter i landet och bestämde sig för att ta sig till Sverige. Här skulle allt vara bra. Dessutom skulle han få tillgång till den sjukvård han behöver efter de skador han fortfarande bär med sig från kriget i Syrien.

– Jag gick till en läkare i Turkiet, men det var fruktansvärt dyrt. Jag hade inte råd, berättar han.

Ruon behöver en operation och träning för sin hand som skadades av en granat då den slog ner precis bredvid honom. När Ruon tappade känseln i hela sidan och såg underarmen hänga slapp i en onaturlig vinkel trodde han först att han förlorat den.

– Men de lyckades rädda den, under de omständigheterna som rådde var vården otroligt bra, berättar han.

Det var inte bara handen som skadades då granaten slog ner. Ruon fick också splitterskador i hela bukpartiet.

– Först kände jag ingenting, det kändes bara konstigt… Sen såg jag ner över min mage och såg att det började komma blod och jag insåg att: jag har ju hål över hela magen!

Ruon fick 14 påsar blod. En av dem fick hans släkting komma in och lämna så att han direkt kunde få det.

Det var för farligt att vara kvar i Syrien och Ruon tog sig till Turkiet. Liksom senare hans mamma och syster. Hans släktingar är kvar i Syrien. De vill inte lämna sitt hemland utan tycker att familjen kan hålla sig inomhus och rida ut stormen tills det är över. Men Ruon tror inte att kriget någonsin kommer att vara över och han vill inte tillbaka till Syrien - sitt hemland förknippar han nu bara med hemska minnen.

Han får något avlägset i blicken när han berättar historien om hur en bomb slog ner i universitetet i Aleppo där han studerade arkitektur, trots att han berättat den så många gånger förr. Han berättar om hur han hade tur som var inomhus, hur de som var ute på universitetsområdet dog direkt. Hur han från insidan av byggnaden såg hur människorna i universitetsbyggnaden mittemot, som sedan någon månad tjänat som flyktingmottagning, sprang ut på balkongerna för att se vad som hänt och hur då en andra bomb slog ner och de flög från balkongerna de tiotal metrarna ner på marken.

Men nu är Ruon alltså i Sverige. Det är kallt, men han tycker om människorna. Alla är så vänliga och hjälpsamma. Men det är i princip omöjligt att överleva på de drygt 2 000 kronor i månaden han får i ersättning av Migrationsverket. Han har tur och får hjälp av vänner, samtidigt som han flyttar från soffa till soffa i väntan på att Migrationsverkets utredning ska starta. Han önskar att han kunde få ett jobb, arkitekturen är hans liv. Det är det enda han vill göra.

– Bara jag kan få mitt medborgarskap så kan jag sätta igång, säger han längtansfullt och tittar ut på snöflingorna som börjat falla.

Men först ska det bli vinter, sedan vår och sedan nästan sommar innan Ruon kan få komma på förhöret, eller intervjun som Migrationsverket hellre kallar det, som ska ge honom tillgång till den, för så många andra självklara, framtiden i Sverige.