Igen har det hänt. Igen händer det. Igen kommer det att hända. Journalister misshandlas, mördas, fängslas och ska skrämmas till tystnad. När Maria Persson Löfgren och hennes kolleger misshandlades i Ingusjien för ett par veckor sedan är det bara ett i raden av tröstlösa attacker på demokratin. Och det fungerar. Nils Horner mördades i Kabul för två år sedan. Ekot har inte varit på plats där på ett år.

Martin Schibbye konstaterar att det är jaktsäsong på journalister och visst har han rätt. Den jaktsäsongen har blivit permanent. Skottpengar utlovas också, men prislistan varierar och är sällan officiell. Politiska gangstrar, organiserad brottslighet, terrorsekter och regeringar deltar i jakten. Här i Sverige träffas journalister av hot och hat när nättrollen onanerar sina deformerade små egon och missbrukar yttrandefriheten.

Här till kan läggas medieägares bristande ansvar – jakt på snabba pengar proriterar yta och trams – en repressiv lagstiftning som ökar insyn i den enskildas liv men försvårar insynen i det allmänna (som i Sverige under 2000-talets början) och en öppen arrogans från regeringar, när de ockuperar journalistiska medier, kringskär, censurerar journalistiken och fängslar och tar livet av journalister.

Att totalitära stater torterar och fängslar sina medborgare i allmänhet och journalister i synnerhet förvånar inte. Att de som anser sig ha plats i det demokratiska finrummet, som Ungern och Polen, kan jobba på utan att drabbas av annat än ett och annat ”fy” från den europeiska församlingen förvånar mer. Att Turkiets skamlösa repression mot journalister och journalistik väger lätt i jämförelse med möjligheten att betala landet för att Europa ska slippa besväras av människor på flykt från krig är skandalöst.

Visst finns det motstånd. Journalistorganisationer protesterar. FN resulerar. Regeringar i demokratier som Sverige protesterar, även om de kritiseras av inhemska företrädare för andra partier när det kallar en spade för en spade, till exempel konstaterar att Saudiarabien inte är en demokrati eftersom det hänger och piskar ihjäl folk som använder sig av det fria ordet.

Hittills har protesterna mot den ökande repressionen mot journalistik haft föga framgång. Självklart ska våld och hot mot journalister vara ett krigsbrott, så att även statschefer och regeringar kan lagföras. När det saknas konsekvenser fortsätter den demokratiska utförslöpan. Jag önskar att Sverige ville ta ledartröjan och driva frågan målmedvetet och i alla sammanhang. Jag höll på att skriva: Jag önskar att Norden ville ta ledartröjan, men när jag tittar över gränserna så tror jag, att det just nu inte skulle vara särskilt framgångsrikt.

Jag önskar att varje svensk regeringsföreträdare (och varje svensk politiker i övrigt) precis som gamle Kato den äldre tjatade om Kartago skulle sluta varje framträdande i internationellt sammanhang med orden ”För övrigt anser vi att våld och hot mot journalister ska klassas som krigsbrott!”

Inga jämförelser i övrigt. Rom betedde sig i Kartago som IS i Syrien.