”Företagens jakt på naturtillgångar blir än mer rovgirig och våldsam. Bördig mark i Afrika kommer även i fortsättningen att beslagtas för att garantera mat och bränsle till rikare nationer, och utlösa en ny våg av nykolonial plundring /…/ Och i stället för att erkänna att vi står i skuld till migranter som tvingats fly från sin mark till följd av det vi gjort (eller inte gjort) bygger våra regeringar ständigt effektivare fästningar och inför mer drakoniska lagar mot immigration. Och i den nationella säkerhetens namn ingriper vi i utländska konflikter om vatten, olja och brukbar jord eller startar egna konflikter. Kort sagt kommer vår kultur att göra vad den redan gör, bara ännu brutalare och mer barbariskt, eftersom det är vad vårt system är utformat för att göra.”

(Naomi Klein, Det här förändrar allt, s. 71–72)

Vi bevittnar för närvarande hur demokratin havererar på ett sätt som för oss alla närmare en planetär katastrof. Det sker mitt framför våra ögon, i en serie av fatala händelser och ageranden när systemet tvingas bekänna färg. Händelserna har också den märkliga effekten att snarare förstärka och påskynda hela den ohållbara situation vi hamnat i, än att på något sätt leda till konstruktiva lösningar.

Under det gångna året inträffade en sådan händelse när Greklands medborgare, trots ett otvetydigt demokratiskt mandat, förvägrades ett politiskt alternativ till den åtstramningspolitik som försatt landet i ett permanent kristillstånd.

En annan händelse var Europas krigsförklaring mot Islamiska staten, som trappar upp, politiserar och sprider det ändlösa kriget mot terrorismen, alltmedan terrorn förvärras.

En tredje den svenska regeringens helomvändning i flyktingpolitiken.

En fjärde avslöjandet av det extremt omfattande miljöfusk biltillverkaren Volkswagen systematiskt ägnat sig åt under lång tid, och det därpå följande politiska förslaget (numera beslutet) att höja gränserna för avgasutsläpp.

En femte den strategiska undermineringen – att undvika alla bindande åtaganden – av det nya klimatavtalet som världens rikare nationer drev igenom i förhandlingarna om mänsklighetens framtid.

Alla dessa händelser säger oss klart och tydligt: inga som helst reella hot mot eller alternativ till den nuvarande ekonomiska och politiska ordningen kommer att tillåtas. Thatchers doktrin ”There is no alternative” (TINA) råder alltjämt. Spelet fortsätter. Oavsett alla mänskliga och planetära följder, oavsett folkviljan och alldeles oavsett all samlad kunskap, klokskap eller etik. Faktiskt till varje tänkbart pris.

Men inte nog med det. Det som sker säger oss också att något ödesdigert inträffat med själva systemet, i det att det fått en närapå antihuman, livsfientlig och bisarrt suicidal karaktär.

Att så blivit fallet är, som Naomi Klein påpekar, fullständigt logiskt. Det är helt i linje med hur systemet utformats och med hela den nyliberala utvecklingstrend som svept över världen de senaste decennierna. Men det som sker kan inte bara förstås som uttryck för vad systemet vill; det har också pressats dithän. Det har stött på en rad planetära, sociala och etiska gränser, och utsatts för oönskade bumerangeffekter. Det finns inte längre någon fredad plats, inte heller någonstans att omärkbart dumpa eller förskjuta följderna av systemets framfart. Varken i ett avlägset geografiskt rum eller till framtiden.

Frågan är nu vad allt det här innebär ifall vi begrundar det ur den gemensamma överlevnadens synvinkel. Vad som står på spel i vår tid är ju, mer än något annat, möjligheten att globalt och under mycket kort tid hinna ställa om våra samhällen till att bli verkligt hållbara innan det är för sent. Kan man då dra någon annan slutsats än att vi, i detta nya samhällstillstånd, befinner oss bortom all räddning?

Jag kan knappast nog understryka hur allvarligt och illavarslande tillståndet är. Det är ett mer eller mindre permanent krigs- och konflikttillstånd, vars politiska riktning pendlar mellan nyliberal marknadsfundamentalism och konservativ nynationalism. Detta är nämligen inte ett haveri för det ekonomiska och politiska systemet – det som sker kan mycket väl leda till ett än mer effektivt och maktfullkomligt system, kanhända rentav till etablerandet av en ny form av global regim.

Det är också viktigt att lägga märke till att systemets sätt att reagera på stark press och blottlägganden av allvarliga systemfel – det vill säga genom att göra allt annat än att åtgärda felen och i stället göra ”mer av samma” – inte bara innebär att det är dysfunktionellt, utan dessutom tenderar att bli farligare, mer hotfullt och risktagande i samma mån som det utsätts för den sortens press.

En ytterligare faktor är emellertid ovissheten. Händelserna har ju i själva verket fört oss in i ett exceptionellt instabilt och svårhanterligt politiskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt tillstånd. Allt kan hända när som helst.

Därmed kan vi dra två slutsatser och ställa en intressant motfråga. Den ena slutsatsen är att hållbarhetsfrågan omöjligen kan lösas inom det nuvarande systemet; det är nu uppenbart att det tvärtom i sig utgör det största hindret. Den andra slutsatsen är att vi utan dröjsmål måste börja bygga ett nytt, i grunden annorlunda politiskt-demokratiskt system. Vi måste kort sagt börja praktisera en global omställningspolitik. Vilket leder oss till motfrågan: kan också just denna möjlighet vara en tänkbar följd av det som sker, eller till och med vara något som pågår, men utan att vi lägger märke till det?

Rörelserna för omställning

Vi har under senare tid också bevittnat en rad oväntade utbrott av medmänsklighet och födelsen av en brokig mängd nya sociala rörelser. I den ekonomiska krisens Grekland, liksom i Spanien, ser numera det politiska och demokratiska landskapet väsentligt annorlunda ut. Dessförinnan förorsakade globaliseringens effekter uppkomsten av den globala rättviserörelsen, Attac, World social forum, den arabiska våren, Los indignados och Occupy Wall street. Proklamerandet av kriget mot terrorismen och invasionen av Irak möttes av en global fredsrörelse och de största demonstrationerna i mänsklighetens historia. Och så har klimatfrågan väckt det ”Blockadia” Naomi Klein ser som det främsta framtida hoppet.

Utbrotten och rörelserna befinner sig bortom systemets räckvidd och logik. De blottlägger allt det som den globala ekonomin och politiken inte kan hantera, som folkviljan, flyktingarna, de planetära gränserna och kravet på rättvisa. De utgör också tecken på en samhällelig rörelse i en helt annan riktning, som på ett eller annat sätt förstärker och fördjupar demokratin som sådan. Undantaget är det nakna våld och den terror som hemsöker världen; det har å andra sidan blivit systemets huvudsakliga motiv för sitt självberättigande.

Men framför allt rör det sig om uttryck eller rörelser för någon form av systemskifte och samhällsomställning. Genom att framträda som konkreta alternativ till rådande ordning eller åtminstone ge uttryck för alternativa värderingar motsäger de TINA-doktrinen. Vad de faktiskt innebär är en förnyelse och vitalisering av den kultur, den sociala organisering och det medvetande vi behöver för att både kunna motsätta oss samhällets brutalisering och hantera hållbarhetsfrågan på ett konstruktivt sätt.

Jag menar att utbrotten och rörelserna – precis som de visar sig, i all sin heterogena mångfald – faktiskt är en pågående pånyttfödelse av demokratin. Just så ser den ut. Ifall vi så önskar kan vi redan i dag blicka in i framtidens demokrati, i dess väsen och praktik.

Utbrotten och rörelserna är direkt sprungna ur och anpassade till den situation vi befinner oss i. Intressant nog har de, tack vare den globala omfattningen, dessutom en mobiliserande förmåga som egentligen aldrig funnits tidigare.

De är därför det hopp vi har.

Vi får inte heller glömma att ”vår kultur” även rymmer sådant som det rättvisepatos och den solidariska medmänsklighet som bevisligen fortlever och finner nya uttryck trots samhällstillståndet. Det gör det också högst oklart vilka institutioner som i dag verkligen representerar folkviljan. Även om många gör anspråk på den – inte minst högerpopulismens företrädare – tyder de kulturella och sociala yttringarna på något annat.

Frågan är om dessa utbrott och rörelser är tillräckliga. Har de, som den arabiska våren, inte misslyckats och tvärtom resulterat i en förvärrad situation? Kan de skapa reella alternativ till systemet? Finns det över huvud taget något sådant som åtminstone embryot till en global omställningspolitik?

Både ja och nej. Klein efterlyser en global Marshallplan för planetens räddning. Omställningsrörelsens svar är att ta fram och sätta igång genomförandet av konkreta omställningsplaner, om än på lokal nivå. Men vi kan knappast börja någon annanstans. Det är trots allt alternativa färdplaner för hela samhällen eller städer – transition towns, framtagna på grund av insikten om systemets gränser och behovet av andra kulturella och demokratiska utgångspunkter.

Å andra sidan kännetecknas just omställningsrörelsen av att vara en relativt marginell företeelse. Den har inte i någon större omfattning kopplat sig samman med utbrotten, rörelserna eller det omgivande samhället. Än mindre med folket eller folkviljan. Och därmed saknas också de grundläggande demokratiska och politiska element som behövs för att kunna förändra samhället.

Utkast till omställningens politik

Vad är det då vi behöver göra för att kunna lyckas med uppgiften att rädda oss från en planetär katastrof?

I teorin handlar det, som Stefan Jonsson klargör i boken Tre revolutioner (2005), om ”att ringa in det politiska subjekt – de rörelser, intressen, viljor och lidelser – som skulle kunna grundlägga en förnyad, transnationell demokrati”. Det är vad han betecknar som ”den andra möjligheten”, ett ”allas styre” bortom den representativa demokratin. Sedan måste givetvis också den mer specifika frågan om utformandet av omställningens demokratiska och politiska institutioner besvaras.

I praktiken behöver vår tids sociala rörelser bli det sociologen Håkan Thörn kallar en ”rörelse av rörelser”, liknande antiapartheidrörelsen, som nådde framgångar just i kraft av sin bredd. Vi behöver helt enkelt utgå från att utbrotten och rörelserna utgör delar i en och samma skiftande rörelse eller större rörelsevåg. I så fall växer ett nytt ”vi” fram. Kanske blir det, som föreslagits, ”multituden”. Eller så kan det vara som Occupy-rörelsen säger: ”We are the 99 percent”.

Det kunde vara början på en ny berättelse om oss själva, vår tid och framtiden. Det skulle innebära en omvänd syn på vår politiska uppgift. Vi skulle gå från att förlita oss på blotta allvaret i budskapet om en kommande katastrof och på möjligheten att omvända makthavarna – från att vara budbärare, demonstranter eller påtryckare – till att axla rollen som en institutionsbyggande, konstituerande kraft. Vi skulle också gå från att förutsätta ett mycket klokare, mer rationellt och ansvarstagande system än det vi har, till att istället vända oss till varandra för att skapa en plattform och position som kan förändra maktförhållandet mellan folkrörelserna och samhällets styrande elit.

Alltså måste de planer, idéer och visioner vi tar fram hädanefter först och främst vara demokratiska och politiska planer. Vilket betyder att de genomförs i och med att vi under resans gång bygger de institutioner uppgiften kräver och visar oss vara en reell politisk möjlighet.

Den politik som behövs kan inte erbjuda ett ideologiskt eller utopiskt paket av färdiga lösningar, men kan däremot härbärgera ett idérikt och vidsträckt tankegods som ständigt omformuleras i dialog med omvärlden. Politiken bör således vara så öppen, mångfaldig och samtalande som möjligt. Samtidigt måste den röra sig inom den oförhandlingsbara ram som sätts av själva överlevnadsfrågan, eftersom det ”vi” som sätts i rörelse aktualiserar frågan om mänsklighetens framtid som en fråga som vi varken har rätt att förhandla om eller sätta på spel.

I sin bok citerar Naomi Klein en miljökämpe som strider för en vacker plats i sydvästra Montana: ”Och det är vad som till sist kommer att rädda den platsen. Inte hat mot kolbolagen, inte vrede, utan kärlek kommer att rädda denna plats”. Hon noterar också hur protesterna mot så kallad fracking blivit ”en rörelse för vatten”. Och på ett annat ställe skriver hon om ”ett nytt slags reproduktionsrättsrörelse” som utgår från ställningstagandet att ”allt liv har rätt att förnyas, regenereras och läkas”. Detta är alltså de intressen, viljor och lidelser politiken numera gäller: platsers existens, rent vatten och livet självt.

Det som sker för oss åter till demokratins och politikens nollpunkt. Det klargör att det måste vara en politik för existensvillkoren och för oersättliga, livsnödvändiga värden och att vi följaktligen blir tvungna att helt och hållet ompröva de nuvarande premisserna. Demokratin kan inte längre vara förbehållen medborgare i nationalstater och än mindre underordnas en hejdlöst exploaterande ekonomi. Det förändrar verkligen allt. Det innebär en fullständig omkastning av vad politiken och samhällets utveckling ska syfta till. Omställningens politik måste kort sagt vara en överlevnadspolitik.

Härmed skymtar en ny världsmedborgerlig gemenskap och en rad konkreta politiska uppgifter. De värden rörelserna tagit strid för utgör potentiellt sett den gemensamma drivkraften och låter ana tillblivelsen av ett globalt, platt och heterogent nätverk för omställning, där var och en i princip agerar som fria världsmedborgare. I denna gemenskap inkluderas självklart alla de migranter och det prekariat som i dag hamnat utanför statsgränserna eller av en mängd andra skäl inte anses vara fullvärdiga medborgare. Ingen kan uteslutas eller utestängas. Inte ens de ännu ofödda. Subjektet är den obegränsade massan eller ”multituden”.

Till de politiska uppgifterna hör att säkra existensvillkoren juridiskt – så att plundringen får den status av brott mot mänsklighetens fortlevnad det faktiskt är; att skapa en fungerande förvaltning av globala allmänningar som klimatet, ekosystemen, vattnet och den odlingsbara jorden; samt att slutligen säkra efterlevnaden av de mänskliga rättigheter vi som mänsklighet en gång, i skuggan av ett världskrig, förmått enas om.

Kan omställningen verkligen äga rum?

Som svar kan jag bara anföra mina egna erfarenheter och en känsla av att något avgörande skett med det allmänna medvetandet. Det tycks mig som om allt fler helt enkelt inser det omöjliga i att fortsätta som vi gör. Fler ser med oro på systemets oförmåga att lösa de grundläggande problemen och drabbas märkbart av dess negativa följdverkningar. Vi befinner oss med andra ord mitt i en utredd legitimitets- och representationskris som positivt sett gör människor benägna att röra sig utanför systemets ramar.

När jag tillsammans med två likasinnade medmänniskor påbörjade arbetet med att skapa ett lokalt omställningscentrum i Söderhamn förde det med sig två oväntade fenomen: en befrielse och en kraftfull, självförstärkande rörelse. Allt som skett sedan dess har präglats av en svårförklarlig upplevelse av att hamna rätt i tiden, ungefär som om vi klivit in i ett nytt möjlighetsrum. Här finns nu inget sådant som TINA. Många med oss säger sig plötsligt vara beredda att ge sig i kast med en långsiktig omställningsplan som bland annat omfattar förverkligandet av en social och cirkulär ekonomi. Till dem hör då även personer som verkar inom systemet, men finner att vi har just de lösningar systemet saknar.

Jag upplever det också som att det vi gör apellerar till människors inneboende vilja att kunna göra något väsentligt för det gemensamma bästa. Kanhända beror det på en insikt om att motsatsen – att inte göra något alls – kommer att förminska oss alla, vår mänsklighet och livsförståelse.

I så fall finns det en folkvilja som ännu inte representeras politiskt. Men som är fullständigt legitim, eftersom den företräder gemensamma intressen i sin mest grundläggande och därför också starkaste form.