En festival, en resa till solen och världens längsta arbetsdag. En plats där vi äter och sover dåligt och spenderar 14 timmar per dag inne på ett konferensområde, och där 15 000 förhandlare och ministrar trängs i kvava rum bland skrot-konst och dyrt kaffe.

Vi pratar om FN:s internationella klimatmöte i Marrakesh, Marocko; COP22. Sedan Parisavtalet klubbades igenom den 12 december 2015, har arbetet pågått febrilt för att säkra alla detaljer. Djävulen ligger i detaljerna sägs det, och det stämmer även här. Ännu finns det många frågor som inte är avgjorda och som kan göra avtalet mer eller mindre ambitiöst.

Efter COP22 är målet för många aktörer att vända sig till sina egna länder, grupper och politiker för att skapa den omställning som behövs. ”Think globally act locally”– tänk globalt agera lokalt. Här finner vi denna pådrivande kraft genom 2050 Pathways Platform, en plattform där länder kan sammanfatta och jämföra sina respektive mål som sträcker sig till år 2050. Det är insatser som denna som används för att driva ambitioner framåt, och för att få länder att inspireras av varandra.

Det har länge funnits en vilja att peka på det internationella samfundet som den största bromsklossen för omställning. Men nu har vi ett globalt avtal, som blivit ännu mer förtydligat och förstärkt av att världens länder intygat att de står bakom det, Trump till trots.

Så det får vara slut på ursäkter för att bromsa omställningen. Nu krävs det att vi omsätter de löften som kommer från alla länder och regioner till faktisk politik. Även ett land som Sverige, som slår sig för bröstet för alla företag som går före inom grön teknologi och för våra mångsidiga lösningar, har svårt med detta. Samma vecka som Sverige gav 250 miljoner kronor till klimatanpassningsfonden gavs 250 miljoner kronor i stöd till en ny flygplats i Sälen.

I den framtid som vi har framför oss finns det inte utrymme för den här typen av inkonsekvens och dubbeltydighet där olika departement har så skarpa konflikter i vilken politik som tillämpas. Vi måste skapa en enighet i vad det är vi faktiskt vill, och den enigheten verkar ha nått konsensus i att vi måste trygga en god framtid för alla människor.

Med den internationella överenskommelsen om att vi ska spöa skiten ur klimatförändringarna och trygga en värdig framtid för alla människor, måste vi alla börja agera mer konsekvent för en omställning. Det kan vi endast göra med insikten om att planeten inte bryr sig om vems ansvar du tycker att det är att lösa detta problem. Vi sitter alla i samma båt och den är i ordentlig gungning.