Etnisk lönediskriminering kan väl ingen vettig människa förespråka i ett demokratiskt samhälle. Vettigt eller ej – förespråkare finns. Ett politiskt parti vill till och med lagstifta om detta. På ledarsidor och bland debattörer, varav en del kallar sig liberala, diskuteras etnisk lönediskriminering på fullt allvar som en möjlig lönemodell.

Oklart är hur förespråkarna får ihop detta med regeringsformens ”Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person.”

Jag önskar att någon journalist ställt frågan:

– Struntar ni i grundlagen eller vill ni ändra den?

Det senare är inte precis något snabbfix och det är snabbfix de flesta verkar vilja ha.

Arbetsgivare har klivit ut i den pågående lönerörelsen med förslag om frysta löner. Det är mindre märkligt än förslaget om löne-diskriminering. Här handlar det om partsfrågor. Gemensamt har båda förslagen att de använder argumentet att längre löner och/eller frysta löner (för alla eller vissa) ger fler jobb. En fråga om tillgång och efterfrågan maskeras som omtanke om arbetslösa, speciellt invandrare. Individen ska ta det jobb som erbjuds till den lön som erbjuds. Dra ut det resonemanget i sin fulla längd och vi får argument för slaveri.

Även om de flesta politiker/debattörer i det offentliga rummet talar för den svenska modellen så pågår ett undermineringsarbete av kollektivavtalen. Det är huvudskälet bakom lönesänkarförslagen.

Trots att arbetsrättslagstiftningen är den lagstiftning som påverkar de flesta mest, är området sorgligt underbevakat utanför specialmedierna.

Myter sprids och ifrågasätts inte. En myt är att det i dag är så svårt att bli av med en anställd, att de stackars arbetsgivarna inte vågar anställa. Därför måste Lagen om anställningsskydd ytterligare urvattnas eller helst skrotas.

Sanningen är att det är enkelt att säga upp folk i Sverige. Det är arbetsgivaren som definierar arbetsbrist. När det gäller trygghet i anställningen och på arbetsplatsen spelar Sverige i dag i den europeiska gärdsgårdsserien.

När lönesänkarförslagen inte nagelfars och i frågasätts befästs bilden av att det inte är den lågskattande höginkomsttagarna som äter för mycket av den gemensamma kakan; det är de längst ner i näringskedjan som ska konkurrera om den lilla bit som blir över.

Även den med enbart rudimentär historiekunskap och rudimentär insikt i sociologisk forskning borde kunna inse vad som händer i sådana samhällen. När klyftor och orättvisor växer i ett samhälle och de sämst ställda grupperna ställs mot varandra startar jakten på syndabockar. Följderna av det blir alltid förfärliga.

Ansvarsfulla politiker borde våga ta strid för den jämlikhet som är självklar i vår grundlag och bottenplatta för demokratin istället för att traska efter i det bruna spåret.