Regeringens beslut att inte erkänna Västsahara har lett till stark kritik från många håll. ”Folkrättsligt är frågan glasklar”, skriver Lotta Johnsson Fornave och Malin Björk från Vänsterpartiet.

Att lova en sak i opposition och sedan göra precis tvärt om när man sitter i regering kan bara kallas ett svek. Om detta svek dessutom innebär att man accepterar ett grovt folkrättsbrott så får det också allvarliga internationella konsekvenser.

Det är precis läget nu när den svenska regeringen deklarerat att den inte avser att erkänna Västsahara. I december 2012 beslutade nämligen riksdagen om ett svenskt erkännande av Västsahara. Den dåvarande högerregeringen ignorerade beslutet. Då kritiserade S och MP regeringens vägran att lyssna till riksdagen. Nu sitter de själva i regeringsställning och väljer att göra precis som högerregeringen. Den marockanska ockupationsmakten jublar.

Vi är säkra på att vi delar vår sorg och djupa olust över detta svek mot det västsahariska folket med många socialdemokrater och miljöpartister som, till skillnad från regeringen, anser att folkrätten måste gå före ekonomiska intressen, makt och prestige.

Folkrättsligt är frågan nämligen glasklar. Redan 1975 slog Internationella domstolen i Haag fast att Marocko inte har rätt till Västsahara. Landet är med andra ord ockuperat. 1991 lade FN fram en fredsplan som innefattade eld upphör, därefter folkomröstning med alternativen självständighet eller integration med Marocko. Både Marocko och befrielserörelsen Polisario godkände FN-planen.

I dag, 25 år senare, har det ännu inte hållits någon folkomröstning. Ansvaret ligger helt på den ena av parterna: Marocko, som obstruerat och hindrat genomförandet av folkomröstningen. Sedan år 2004 säger ockupantmakten dessutom att man aldrig kommer att acceptera ett självständigt Västsahara.

Ett vanligt argument mot ett erkännande brukar vara att den västsahariska regeringen saknar full kontroll över det egna territoriet. Men, som de tre folkrättsexperterna Ove Bring, Said Mahmoudi och Pål Wrange klargjorde i höstas (DN-debatt, 6/11 2015), har det de senaste årtiondena vuxit fram en ”rättsenlighetsprincip”. Den innebär att en ny stat, som inte har full kontroll, kan erkännas, när det beror på folkrättsstridiga handlingar från andra stater. Denna princip har redan använts av Sverige, till exempel när Kroatien, Bosnien-Herzegovina och Palestina erkändes.

De tre folkrättsexperterna slog fast att ”västsaharierna har en statsbildning som hade varit effektiv om det inte varit för Marockos olagliga ockupation. Marocko har ingen folkrättslig rätt som kan kränkas av att det bildas en västsaharisk stat på de ockuperade områdena. Västsahara bör alltså kunna erkännas, om regeringen skulle finna det vara lämpligt.”

Men det Socialdemokraterna och Miljöpartiet ansåg vara lämpligt i opposition i december 2012 anses plötsligt olämpligt i regeringsställning år 2016. Vad är det som har hänt?

Har Kamprad och Ikea bedrivit lobbyverksamhet mot regeringen, efter att Marocko tidigare stoppat Ikeas etablering i landet med hänvisning till Sveriges inställning till Västsahara? I så fall: Vad är viktigast, folkrätten eller ett svenskt storföretags vinstintressen?

Eller är det den hägrande platsen i FN:s säkerhetsråd som leder till detta historiska svek? Om Sverige ska ha något att tillföra i säkerhetsrådet bör det vara just ett starkt försvar bör folkrätten och internationell rätt, inte ytterligare vara en medlem som sätter ekonomiska eller maktpolitiska hänsyn främst.

Under 25 år har befrielserörelsen Polisario respekterat vapenvilan. Dess förhoppning har varit att FN och omvärlden ser till att den utlovade folkomröstningen ska kunna genomföras. Och där igenom kunna garantera en fredlig lösning av konflikten.

När nu Sverige, ett av de länder Polisario haft förtroende för, sviker, riskerar det att bidra till att de krafter inom befrielserörelsen som vill ta upp vapnen igen vinner ökat stöd. Att bidra till att öka risken för en förnyad väpnad konflikt i Västsahara borde leda till eftertanke i regeringen.

Men en sådan eftertanke kräver förstås att man anser att folkrätten är principiell, och inte en diplomatisk spelbricka som kan bytas bort mot något annat.