Johan Rockström är ikonen i den svenska miljödebatten. Och med all rätt, för han är kunnig och en god pedagog. Men det han säger kan uppfattas som ”too good to be true.” För det är något med hans framställning som skaver. Rockström berättar alltid samma grundhistoria. Först beskrivs de gigantiska problem som hotar mänskligheten, sedan kommer lösningarna, och så till sist, den optimistiska slutklämmen där vi människor enas och löser problemen.

Men om det nu är så att världens människor, företag och länder verkligen önskar att hantera klimatkrisen och åstadkomma en hållbar värld, varför går det då så trögt? Varför är inte framgången större?

Det beror på att Johan Rockström överdriver. Det ”vi” han åberopar, och som han påstår vill lösa dessa problem, finns bara på en retorisk nivå. Det vill säga, när människor ska ta ställning till om det är viktigt att medeltemperatur på jorden inte ökar till farliga nivåer och om de vill bidra till en hållbar planet, då är det lätt att svara ja. Motsatsen vore att framstå som cynisk, och bara ett fåtal människor – som Donald Trump – har inget emot att framstå som det.

Att förespråka ett mål som under två graders global uppvärmning är därför inte svårt så länge det inte får någon besvärande konsekvens för det egna livet eller det egna landet. Då känns det bara bra att deklarera att man vill vara ”planetskötare” som Johan Rockström träffande benämner uppdraget. Detta välmotiverade ”vi” som vill lösa de globala miljöproblemen finns dock inte i verkligheten. Därför är Rockströms budskap överförenklat och överoptimistiskt.

Problematiken kan illustreras av Rockströms radioprogam Vinter i julas. Han hävdade där att ”världen är så nära att tippa från vår egoistiska kortsiktiga ohållbara logik till kollektiv långsiktig hållbar framtid.”

Nära eller inte, här skymtar förklaringen till varför det inte går bättre. Det finns inget gemensamt vi som drar åt samma håll, eftersom världen till stor del styrs av kortsiktig egoism där länder konkurrerar om att vara ekonomiskt framgångsrika. Därmed försvåras långsiktig planering för en värld präglad av hållbarhet. För hur ska människor och länder som präglas av kortsiktig egoism, motiveras till att arbeta för ofödda människors livsvillkor, om 50, 100 och 500 år?

Johan Rockström nämner i sitt program att för att lösa miljöproblemen krävs att vi åker mindre bil och ändrar våra matvanor. Men hur kortsiktigt tänkande varelser skulle vara motiverade att minska sin egen bekvämlighet, det reder han inte ut. Vi som har en etisk syn på de globala miljöproblemen har en lösning på det problemet. Vi hävdar att kommande generationer har vissa rättigheter som gör att vi som lever nu har en plikt att tillgodose deras rättigheter. Och därför får vi inte bara tänka kortsiktigt.

Johan Rockström för sin del, svajar beträffande vad som ska motivera arbetet för hållbarhet. Ibland hänvisar han till värderingar och påvens etiska hållning. Men Rockström blir otydlig genom att inte ta ställning till om det främst är människors och länders nuvarande motivation kopplat till ekonomisk utveckling som är drivkraften, eller om det behövs en förändrad etik för att ska skapa motivationen – det vill säga rättvisetänkande främst gentemot kommande generationer.

Det är Johan Rockströms svaga punkt. För enligt honom behöver inga gamla värderingar överges till förmån för nya, utan vi kan behålla de gamla om ekonomisk tillväxt och ökande ekonomisk standard till alla, och ändå lyckas bli de långsiktigt tänkande planetskötare som åstadkommer hållbarhetens ”kulturrevolution” som han kallar det.

Jag tvivlar på det budskapet. Det rör sig trots allt om den största avsiktliga samhällstransformationen i mänsklighetens historia, och jag har svårt att se realismen i att den genomförs utan motsättningar och konflikter.

Det kan dock hända att Johan Rockström inte är så naiv som han låter. Det är möjligt att han istället är en genomtänkt taktiker. Att han först vill få politiker att gå med på målet mindre än två graders global uppvärmning och att skapa en hållbar värld, och därför lovar han att vägen dit enbart innehåller fördelar. När löftena sedan är på plats – och applådåskorna för de modiga löftena ebbat ut – då kommer kraven på att gå från ord till handling. Och först då får det visa sig att löftena var lite jobbigare att genomföra än vad Rockström lät påskina när han ville att löftena skulle avges.

Finurligt i så fall, men även riskabelt. För det finns en betydande risk att människor tappar motivationen om förändringen visar sig vara besvärligare än vad Rockström påstått. Därför behövs en motivation med en förankring som är djupare än retorisk. Det utgörs av det etiska alternativet som främst har formulerats av filosofer men som behöver sprida sig till miljörörelsen.

Det etiska alternativet anser att det är moraliskt rätt att kräva vissa uppoffringar från oss som lever nu, av hänsyn till kommande generationer, nu levande utsatta människor och naturen. Johan Rockströms budskap om att värna de planetära gränserna – kompletterat med ett etiskt rättviseperspektiv – skulle då kunna bli framgångsreceptet för detta sekels miljörörelse, om det förvandlas till politiska krav.

För om vi lyckas hålla den globala temperaturökningen under två grader och skapa en hållbar värld kan man vara tämligen säker på en sak. Att nå de målen kommer inte att vara fullt så enkelt som Johan Rockström ger sken av att det är.