Efter förra helgens händelser i Stockholm lyser nationella diskussioner kring skärpning av terrorlagstiftning med sin frånvaro. Likaså när flyktingboenden brinner, när vandalisering och hot mot församlingar förekommer, och när personer som rasifieras utsätts för hatbrott. Även när en göteborgare med ”ett intresse för fysik och bomber”, förhärligar terroristen Anton Petterson Lundin, hotar med fler terrordåd som att spränga Stockholms stadshus om de inte slutar ta emot flyktingar, verkar begreppet ”terrorism” saknas i ordförrådet på i mediala landskapet.

Likt ett väl-inövat manus förringas alltså ideologiskt drivna vita personers våldsdåd: ”svärdman”, ”laserman”, ”seriemördare”, ”dynamithärva”, ”maskerade män”, för att inte glömma min favorit hittills; ”högerhuliganer”. Det räcker med att göra en kort tillbakablick för att se hur snarlika brott betecknas olika beroende på om gärningsmannen är vit eller inte.

I höstas minns vi när Säkerhetspolisen höjde terrorhotnivån med anledning av sekretessbelagda uppgifter om att det fanns ett konkret hot mot Sverige. Moder Mothanna Magid i Boliden anhölls först i sin frånvaro, och frihetsberövades sedan som skäligen misstänkt för förberedelse till terrorbrott. Vi tog del av nyheter baserade på poliskällor. Majids bild kablades ut till allmänheten. De stora tidningarna slog till stort med rubriker som lika gärna kunde ha varit reklam för den amerikanska dramaserien Homeland. Dagens nyheter meddelade att ”Jagad IS-terrorist kan ha ett tiotal medhjälpare i Sverige. Statsministern: Sverige har varit naivt”, Aftonbladet ville inte vara sämre och körde ”Här greps efterlyste terroristen”. I GöteborgsPosten fann man det rimligt att använda den amerikanske administratören i Irak, Paul Bremers ord ”Ladies and Gentlemen, we got him”, i rapporteringen om frihetsberövandet av en i lagets mening, även då, oskyldig man.

Att vita gärningsmäns terrordåd inte kvalificerar sig till att betecknas som just det i nyhetsrubrikerna, skickar ett tydligt budskap: våld mot kroppar som rasifieras är inte tillräckligt allvarliga för att ta till rubriker som fångar hotbilden. Det är dessutom sparsamt med frågor om politikers naivitet kring det rasistiska våldet eller debatterna om behovet av lagändringar.

Jag ser ingen poäng med att heja fram tillägg i en antiterrorlag som bedöms som rättsosäker av så många instanser. Rent principiellt däremot förväntar jag mig att journalister och politiker som aldrig verkar ha ett problem med ställa frågor och komma med förslag som tummar på rättssäkerheten till förmån för en upplevd känsla av trygghet för (en viss del av) befolkningen, åtminstone gör sig besväret att vara konsekventa.

Formuleringarna i nyhetsrapportering handlar i första hand om val. Det är ett val att medierna upprätthåller vithetsprivilegier genom frånvaron av frågor och beteckningar om de våldsamma människorna som ser ut som dem. Det skulle ju kunna innebära att vita barns intresse för ”fysik och bomber” kan bli indikatorer för radikalisering. Eller att vita personer blir ombedda av andra medpassagerare i kollektivtrafiken att visa vad de har i sina väskor. Det kan innebära att ett telefonsamtal och beklagande över sprängande huvudvärk föranleder ett besök av den nationella insatsstyrkan.

Det säger sig självt att ett vitt medielandskap inte har ett intresse att producera stereotyper som kan ha konsekvenser för personer som ser ut som dem själva. Men svensk journalistkår och det medielandskapet behöver utvidga hur (o)medvetna frågor och beteckningar får konsekvenser för den del av befolkningen som inte ser ut som dem. Såvida man inte vill vara ett arv inbäddad i detta lands våldsamma historia.