Ansvaret för fattigdomen i Zimbabwe
Zimbabwe bär på en historia av förtryck från den brittiska kolonialmakten. Där måste man söka mycket de problem vi ser i samhället i dag. Det skriver Erni Friholt och Ola Friholt. De är kritiska till en artikel i Fria Tidningen om barns villkor i Zimbabwe.
En undersökning av fattiga barns villkor och utvecklingsproblem i Zimbabwe redovisades via IPS i Fria Tidningens den 20 januari. Grunden till problemen sägs vara den nittioprocentiga arbetslösheten. Men kan arbetslösheten nå den höjden i ett jordbrukssamhälle? Hur har siffran kommit till?
De zimbabwiska fackförbunden är källan. Finns det då inget fackförbund för lantarbetare eller småjordbrukare? Hur skulle landets 14 miljoner invånare kunna leva med 90 procents arbetslöshet?
En hög arbetslöshet med åtföljande fattigdom finns naturligtvis. Inget enskilt skäl till den anges i artikeln. Rutinmässigt får den maktfullkomlige presidenten Mugabe skulden för missförhållanden i landet. Vari består Mugabes utveckling? Är det den vanliga gången: En av Sverige omhuldad frihetsledare kastar ut det koloniala styret och spårar sedan ur i hänsynslös maktlystnad?
En del av förklaringen ser ut så här: När Ian Smith besegrats efter tio års gerillakrig lovade Storbritannien under Margaret Thatcher att bekosta en nödvändig jordreform, som skulle drabba de brittiska storgodsägare som odlade grödor för export.
Mindre än en procent av folket ägde 70 procent av jordbruksmarken. Tiden gick och Margaret Thatcher försvann, och efterträdaren Tony Blair vägrade delta i jordreformen.
Zimbabwierna genomförde den själva. Storgodsen drogs in av staten, men en gård om cirka 400 hektar skulle varje godsägare få behålla. Många hade haft tre–fyra gods som lämnades plundrade på utrustning. Folk som kallades veteraner från befrielsekriget gavs förtur, oavsett om de var odlare eller ej.
Med odling för självförsörjning uteblev exportinkomsterna, och problemen djupnade på alla plan. Bilden av landets övriga olyckor är hårresande.
Exemplet ovan antyder dock omöjligheten för ledare av efterkoloniala folk att föra sin egen politik. Fattigdomen kan ses som självförvållad, men den fanns säkert redan som resultat av en förtigen långvarig kolonial samhällsstruktur med förtryck och utplundring.
I det befriade Zimbabwe fanns ingen hundraårig folkskola att bygga en samsyn på.
Vi efterlyser åtminstone en antydan om det kaos som råder då en kolonialmakt drar sig ur efter tiotals år av kolonialism och krig.

