Basinkomst förändrar inte samhället i grunden
I en tidigare artikel i Fria Tidningen (20/11) hävdade Ibrahim Alkhaffaji att basinkomst inte alls är en radikal reform, trots att den ofta packeteras så. Han fick svar av Henrik Lund (2/12), som skrev att det vore att anknyta till arbetarrörelsens historia. Här ger Ibrahim Alkhaffaji sin slutreplik. Socialism handlar om makten över produktionen och att upphäva klasserna, skriver han.
”Frihet, arbetarkollektivet, skuldbeläggning av invandrare kan minska.” I min text skriver jag att oftast när basinkomst föreslås, brukar idén framställas som en samhällsomvälvande reform. Henrik Lunds retorik är ett bra exempel på det.
Jag är marxist. Det innebär att – även om jag blir glad åt de små stegen, till exempel demokratiska arbetsplatser, schysta löner, bra arbetsmiljö och trygga anställningar, som sker inom ramen för kapitalism – är jag helt övertygad om att ett annat produktionssätt är nödvändigt. Alltså det socialistiska. Jag som socialist, strävar helt enkelt efter att människor som jobbar har makt på sina arbetsplatser, demokratiska arbetsplatser. Hur leder basinkomst till en förändrad form av ägandet eller demokratiska arbetsplatser? Svaret uteblir.
Annons
En annan tes som jag driver i min text är att klasskillnader cementeras. Vad är socialisternas slutmål? Det är givetvis upphävandet av klasser eller, inom ett kapitalistiskt samhälle, strävan efter att minska klasskillnader så mycket som möjligt. Henrik Lund undviker ganska skickligt att i sin text nämna att basinkomsten ska delas villkorslöst till alla. Det innebär i praktiken att även höginkomsttagare får basinkomst. Jag hade blivit mindre skeptisk till den om den delades till människor som ska flytta till glesbygden, för att återuppliva den. Men icke. Höginkomsttagare i storstäder fick under alliansregeringen saftiga avdrag, på välfärdens bekostnad. Även denna grupp tilldelas inkomsten om den implementeras.
Ett annat problem med basinkomst är förskjutningen av välfärdsansvaret, från staten till individen. Individen skulle med basinkomst som verklighet uppmanas att konsumera sin egen välfärd. Det skulle med andra ord gynna marknadsbaserade privata försäkringar, vård och skolgång.
Samhället står inför enorma utmaningar. Vad Sverige behöver just nu är en radikal arbetarrörelse som strävar efter att revolutionera välfärdsstaten. Sex timmars arbetsdag är redan verklighet på några arbetsplatser, med stor framgång. Reformen leder till mer frihet för arbetarna, mindre sjukskrivningar, mindre stress och ett rikare liv. Reformen skulle med andra ge människor frihet, men samtidigt inte reducera arbetarklassen till en formlös massa. Reformen behöver ändå kompletteras med sex veckors semester, en gång i tiden drömde arbetarrörelsen om att omvandla samhället, om att skapa ett jämlikt samhälle. Med makt över och frihet i vardagen och arbetsplatsen kan vi röra oss mot drömmen som vi en gång hade.