Ibrahim Alkhaffaji anför i Fria Tidningen varför han tror att medborgarlön (basinkomst) inte är en lösning på många av samhällets problem. Sex timmars arbetsdag som S-kvinnorna drev i 30 år utan framgång är tydligen radikalt.

Sex timmars arbetsdag är lättare att åstadkomma genom basinkomst än att försöka driva frågan i en genom identitetskris svag arbetarrörelse. Basinkomst ger varje arbetare friheten att själv välja sin arbetstid då beroendet av löneinkomsten inte är lika stort.

Det handlar om hur vi vill skapa sammanhang som ger mental, social och materiell trygghet. Materiell trygghet genom basinkomst ökar människors möjlighet att ta itu med de existentiella problemen alla har i livet på ett konstruktivt sätt, som annars riskerar att bli destruktivt.

Ibrahim Alkhaffaji kritiserar en reform som skulle frigöra arbetarna från de bojor som lönearbetet ofta beskrivs vara. Arbetare verkar ha en hatkärlek till lönearbete. De flesta vill helst göra annat mer meningsfullt samtidigt som de inför arbetarkollektivet ger sken av att lönearbetet måste genomlidas.

Många lider på och utanför arbetsmarknaden i dag, av hälsoskäl, sociala och ekonomiska skäl. Ingen åldersgrupp är förskonad. Ränteekonomin urholkar samhällets resurser då pengar skapas genom kredit. Räntekostnaderna ökar hela tiden vilket gör bördan för medborgarna tyngre.

Stiftelsen för strategisk forskning menar att 2,5 miljoner jobb försvinner inom 20 år. Det är 53 procent av dagens arbeten. Nya kommer, men redan i dag är tillgången på arbetskraft större än efterfrågan. Om tjugo år beräknar SCB att befolkningen är nästan 12 miljoner. Statliga subventioner ökar när marknadskrafterna slår ut jobb. Basinkomst skulle öka balansen mellan lönearbete och övriga aktiviteter. Den som har råd att gå i pension tidigt kan välja, medan många inom lågavlönade arbetaryrken inte har råd med förtida uttag trots att behovet är störst där.

Sociologen Roland Paulsen visar att mer av arbetstiden ägnas åt privata saker än åt arbete. Mats Alvesson, lednings- och organisationsforskare, menar att många anställda ägnar sig åt symbolverksamhet (yrken utan innehåll, titelinflation, överutbildning), en ballong som håller på att spricka.

Arbetsmarknaden gör folk överflödiga men fortfarande håller vi fast vid en bild av arbetsmarknaden som vore det 1950-tal. Arbetsförmedlingens roll är att pressa tillbaka alla till arbetsmarknaden, ofta med subventioner. Deras verktyg är infantiliserande överkontroll och disciplinering som passiviserar människan. Detta tror många är ett bevis på att folk är lata.

Kapitalismen har inte ändrat karaktär. Vinsterna i dag är större än någonsin. Arbetarkollektivets idé om ekonomi och arbetsmarknad har dock övergått till en tro på att ekonomisk tillväxt, lägre löner och onödig konsumtion är det som skapar välfärd. Naivt tror många att de ekonomiska strukturer vi skapat nu är naturlagar.

Lär om arbetarrörelsens historia, om att minska arbetets börda. Socialdemokraten Ernst Wigforss (1881–1977) är en bra början: ”Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.”.

Basinkomst ger människor frihet att välja inriktning i sina liv. Skuldbeläggandet av invandrare kan minska då alla människor blir vinnare. Basinkomst gör ett osolidariskt samhälle solidariskt. Se på hur Finland börjat intressera sig för saken. När människor vanemässigt reagerar med rädsla inför alternativa idéer får vi ett samhälle där balansen mellan arbete, livskvalitet och miljö uteblir.