”Gene Baur, en av grundarna av organisationen Farm sanctuary, kommer till Vegovision Göteborg. Missa inte detta tillfälle att lyssna till en av de mest framträdande djurrättsförespråkarna i världen! Gene har varit aktiv i djurrättsrörelsen i USA sedan mitten på 1980-talet och driver en av de mest framgångsrika djurrättsorganisationerna i USA. Föredraget kommer att hållas på engelska.”

Denna lilla notis från programmet till Djurens rätts matmässa skulle kunna uppfattas som något enbart positivt av de flesta, men för oss utgör det ett exempel på det rågade måttet. Att inte bli sedd, hörd eller respekterad är tyvärr ett predikament de flesta ickemänskliga jordlingar hamnat i. Men det skulle lika gärna kunna vara en beskrivning av den verklighet vi svenska djurhem lever i. Att bli osynliggjord av någon sorts oförstående medelspezisvensson må ju vara, men att bli det av Sveriges största djurrättsorganisation – på detta flagranta vis – är närmast provocerande. Akronymen WTF kommer närmast i åtanke för att beskriva de återhållna känslor som bubblade upp när vi nåddes av beskedet om helgens arrangemang.

Det är verkligen en klassisk paradox. Den stora, kända amerikanska organisationen Farm sanctuary omnämns som ”en av de mest framgångsrika djurrättsorganisationerna i USA” av den likaledes framgångsrika svenska djurrättsorganisationen Djurens rätt. Är ett sanctuary i USA en djurrättsorganisation borde väl även ett sanctuary i Sverige vara det. Och om vi svenska fristäder är djurrättsorganisationer borde väl rimligtvis Sveriges största djurättsorganisation känna till vår existens. Är vi fristäder ”djurrätt” eller är notisen ovan bara en sorts projektion: Vi vill att ni ska vara som oss, i synnerhet om ni kommer från statuslandet nr ett, USA, ni är rika, framgångsrika, håller föredrag, ger ut böcker och luktar gott, etcetera.

Läser att de på Farm sanctuarys egen hemsida definerar sig själva som ”the nation’s largest and most effective farm animal rescue and protection organization”. De ser sig alltså själva som ett djurhem och en djurskyddsorganisation. ”Djurskydd” och ”djurhem” är två begrepp som inte brukar klinga så högt i den svenska djurrättsrörelsen har jag förstått. Bägge två förknippas med djur som levande individer av kött och blod, ofta dessutom med specifika namn. Däremot saknas en strukturell kritik mot det slaveri och förtryck som många individer, som kategoriseras under begreppet ”djur”, drabbas av. Inom ”djurrätt” däremot finns den kritiken, men där saknas närvaron av ickemänskliga djurindivider. I ivern att kritisera förtrycket av miljonerna glöms liksom de enstaka individerna bort. Rättigheter är nog bra, men om jag var förslavad, utnyttjad eller levde under dödshot så skulle jag först och främst vilja komma därifrån och sedan få skydd, trygghet, kärlek och mat. För att travestera ett känt ordspråk: Ni ser inte träden för all skog.

Vi som utgör Förenadedjur definierar oss som en samling djur av olika arter som tar hand om varandra. Jordlingar är vi allihop och alla ska få finnas till för sin egen skull. Som begrepp har vi funnits sedan mitten av 1990-talet. De flesta av oss är dock sedan länge döda. De har råkat tillhöra djurarter vars levnadslängd bara är en bråkdel av människodjurens. Först dog marsvinen, sedan kaninerna, hönorna, de underbara grisarna, katterna…

Hästarna blir för jävla gamla och tyvärr vi också. Men vi håller ut. Vårt mål är fortfarande att bygga upp en större djurfristad i Sverige. I Djurkalendern, som vi sålt i många år för att få in pengar till mat och annat, brukade vi faktiskt ha med bilder från just Farm sanctuary: Så här vill vi också ha det. Förenadedjur rör sig mellan begrepp som djurrätt, veganism, djurhem och djurskydd men även: vålmar, mockning, hovar, baljor och veterinärräkningar.

Vi kallar oss själva för en djurhamn. Ett tag trodde vi att vi hörde till djurrättsrörelsen men förstod sedan att vi mest fick vara med som ”de galna kusinerna på landet”. Några som du kunde lämna besvärliga nosar hos. Några som alla kunde hacka på utan att egentligen riskera någonting överhuvudtaget. Demonisering kallas det visst. Vi skulle till exempel aldrig bli inbjudna till ett arrangemang av Djurens rätt, i synnerhet inte i Göteborg. En ordförande i Djurens rätt kallade oss just för en sekt. Det vill säga att vi skulle utgöra en del, en sektor, av något större; En ortodox rörelse som i det mesta definierades av just Djurens rätt – och kan skäras bort av denna vid behov. Den nuvarande ordföranden vet inte ens att vi finns. Lyckad nedskärning.

Om ordföranden för Skandinaviens största djurrättsförening inte ens vet att vi existerar delar vi antagligen det ödet – och ostödet – med andra fristäder och liknande verksamheter i Sverige. Det vore ju bra om det fanns fler svar på den avgörande frågan: ”men vad ska vi göra med alla djuren då?” än det förväntade: ”vi ska minska efterfrågan”.

Vissa nosar, mular och näbbar måste tydligen finna sig i att dö under denna utfasning. Vi tycker att detta är en dålig strategi och vi är säkra på att de dödsdömda håller med. För att lyckas med detta behövs resurser. Fler människodjur måste ta hand om fler ickemänskliga djur. Och allt detta kostar. Djurens rätt har både en massa folk och pengar. Varför inte börja dela med er för jordlingarnas skull?

Några av alla era anställda kan väl börja med att skänka var sin månadslön till vår verksamhet? Det är väl minst sagt orättvist att vissa ska få betalt för att arbeta för djuren medan andra som även jobbar med dem måste betala för detsamma. Enligt er årsredovisning hade ni en lönekostnad år 2014 på 7,9 miljoner kronor. Det är mycket foder till många nosar det. Och gårdar. Om och när ni får sådana testamenterade till er, då kan ni väl skänka en till en djurfristad istället för att sälja dem. Jag är säker på att den framlidna gårdsägaren skulle uppskatta en sådan verksamhet på sin gård.

Gå gärna och lyssna på Gene Baur när han besöker Stockholm på onsdag den 9 december. Ställ sedan obekväma frågor till värdarna. Vill du sedan ägna ditt liv åt jordlingar istället för att följa den urbana vegotrenden så hör av dig.

Förenadedjur