Planen var att en massdemonstration och olika civila olydnadsaktioner skulle hållas i Paris under helgen den 11–12 december i samband med att klimattoppmötet avslutas. Aktionshelgen skulle vara avslutningen på två veckors aktiviteter som fått namnet klimatspelen. Nätverket Climate Games, som tillsammans med klimatorganisationen 350.org planerat demonstrationerna, har under hösten beskriver upplägget så här: ”Klimatspelen – ett actionäventyr där verkligheten möter förändring. Vem som helst kan delta i realtid, i den riktiga världen, och förvandla Paris till en jättelik spelplan för klimaträttvisa. Vi har allt att spela för – men tiden är knapp”.

Tongångarna känns igen. Ungefär likadant lät det inför klimattoppmötet i Köpenhamn 2009. Närmare 20 000 delegater från 192 länder samlades då till FN:s 15:e klimattoppmöte i den danska huvudstaden och tiotusentals demonstranter från hela världen var på plats för manifestationer och egna toppmöten. En av dem som var med var miljöaktivisten Tadzio Müller från Tyskland.

– Det målades upp som den sista, riktiga chansen att göra något åt klimatförändringarna och jag var en av dem som var en del av och spred den storyn, berättar han.

– Det här skulle bli den viktiga, historiska stunden, då vi skulle lösa problemet: antingen på toppmötet eller genom rörelsen utanför.

Men COP15 blev ett fiasko. Ledarna misslyckades med att komma fram till något nytt klimatavtal, resultatet blev en istället politisk deklaration, som varken angav utsläppsmål eller var juridiskt bindande. FN:s klimatpanel hade bland annat rekommenderat att i-länderna skulle minska sina utsläpp med 25–40 procent till år 2020 för att förhindra att jordens medeltemperatur överskrider två grader, men löftena nådde inte ens upp till 20 procent. Besvikelsen var enorm, både från politiker och aktivister.

Manifestationerna utanför toppmötet, de som skulle bli bland de största någonsin, slogs bryskt ner av polis. De gröna och gula banderollerna mejades ner, människor misshandlades och nära 1 900 personer greps och sattes att vänta på marken i timmar i decemberkylan med händerna bakbundna med plastremmar. Massgripandena dömdes senare ut som olagliga och behandlingen som förödmjukande och i strid mot den europeiska människorättskonventionen. 250 demonstranter tilldömdes skadestånd från den danska polisen.

Den så kallade Köpenhamnsöverenskommelsen beskrevs av miljöorganisationer som en gigantisk besvikelse och det var som om luften helt gick ur den spirande klimatrörelsens lungor. Tadzio Müller minns tiden efter COP15.

– Människor försvann från rörelsen, sa: ”Vi kan inte göra någonting”. Miljöorganisationer som Greenpeace led medlemsflykt. Det blev en massiv post-Köpenhamn-depression.

Nu har sex år gått och mycket har hänt sedan dess. Kanske har klimatrörelsen på många sätt stått till, men det har inte klimatförändringarna. De händer här och nu och det går allt fortare. De senaste åren har allt fler blivit medvetna om hur de påverkar också oss och inte bara, som kanske var en betydligt vanligare uppfattning 2009, isbjörnar på Arktis. Klimatflyktingar börjar bli en alltmer närvarande verklighet där den nuvarande flyktingkrisen är ett nog så tydligt exempel. Många av flyktingarna kommer från Syrien där extrem torka på grund av klimatförändringarna är en av orsakerna till den uppblossade konflikten. För ett par år sedan var världen också på väg att få sin första juridiskt erkända klimatflykting som kom från den lilla ö-nationen Kiribati i Stilla havet. Där håller havet på att sluka den lilla ö-nationen och i takt med att landområdet krymper blir konflikterna och omständigheterna allt svårare. Nya Zeelands högsta domstol avslog dock till slut ansökan.

Klimatrörelsen samlas nu återigen till ett nytt toppmöte, med den skillnaden att klimatrörelsen är betydligt mer skeptisk till att något kommer att uppnås på toppmötet.

– Risken för att det inte blir någon deal är ännu mer överhängande den här gången än den var då. Den stora skillnaden från 2009 är att rörelsen vet att det här toppmötet inte kommer att leda till ett skit för att lösa problemet. Det här är istället ett tillfälle för oss att mötas, diskutera och informera allmänheten.

Tadzio oroas ändå över det upptrissande som han menar att arrangörerna ägnar sig åt:

– När man mobiliserar människor, säger man till dem att vi är här för att göra någonting. Så fort man har sagt ”vi ska hålla den största klimatmanifestationen någonsin” finns det en stor risk att misslyckas och misslyckas man så har hela rörelsen misslyckats.

Vad borde man göra istället?

– Vara ärlig med vad som faktiskt kan uppnås. En demonstration i Paris kommer inte att leda till att ingen mer koldioxid-molekyl släpps ut i atmosfären. Om vi säger till folk att det får mer effekt än det får, blir det en backlash sedan.

Tadzio Müller kommer i år att hålla sig något i bakgrunden. En som däremot kommer att hålla sig mycket aktiv är Patricia Gualinga, urfolksaktivist och ledare för byn Kichwa de Sarayaku i Amazonas i Ecuador. Tillsammans med andra från byn kämpar hon för urfolkens och miljöns rättigheter – två frågor som knappast går att skilja åt.

– Vi kämpar för de folk som inte vill se sina områden exploaterade av oljeindustrin, berättar Patricia Gualinga.

– Världens, och särskilt Sydamerikas, ekonomier är helt baserade på fossila bränslen. Trots allt prat om att något måste göras åt klimatförändringarna, fortsätter politikerna att arbeta i totalt motsatt riktning. I Ecuador förs ständigt retoriken om att de sydamerikanska länderna inte är de som förorenar mest, utan att det är de rika länderna som USA. Men varför ska vi göra om samma misstag? Varför inte visa att det går att göra på ett annat sätt?

Under COP21 vill Patricia Gualinga och organisationen uppmärksamma skogarna och floderna. Målet är att skogen ska bestämmas vara ett ”heligt, levande territorium”.

– Till att börja med urfolkens marker, kan det sedan utökas till att gälla ännu fler skogar är vi bara glada. Det här handlar inte om att skydda ”våra” marker, det handlar om människans överlevnad, om jordens överlevnad.

Vi måste göra skillnad på klimatrörelsen och klimaträttviserörelsen menar Tadzio.

– Klimaträttviserörelsen kommer ursprungligen från den sociala rörelsen från de som levde i småskaliga samhällen och inte ville ha smutsiga industrier i sina byar. Klimatfrågan handlar om så mycket mer än utsläppsnivåer, det handlar om ett ohållbart kapitalistiskt system.

Tadzio Müller betonar därför vikten av att väga in social rättvisa och inte bara ”strikt miljöfrågan”. Han tar upp ett exempel från Tyskland där miljörörelsen vill stänga kolgruvorna, vilket skulle innebära mängder av arbetslösa gruvarbetare.

– Vi måste hela tiden titta på den sociala orättvisan: Vem är det som får den sämsta dealen just nu? Som man säger: De som har gjort minst för att orsaka problemet lider mest och de som gjort mest för att orsaka problemet lider minst.

Terrorattackerna i Paris den 13 november har gjort att allt tog en mycket snabb vänding. Den franska polisen meddelade en knapp vecka efter dåden att de två stora demonstrationerna som planerats den 29 november och 12 december förbjuds på grund av säkerhetsrisken. Aktivisterna menar dock att en klimatmanifestation är det vettigaste man kan göra med tanke på vad som hänt. En klimatmanifestation är en manifestation för fred.

– Självklart måste säkerheten upprätthållas, men jag tycker ändå att vi måste visa att terroristerna inte uppnått det de ville: att tysta folket, säger Patricia Gualinga.

Enligt Tadzio Müller är det extra viktigt att se till att klimatfrågan inte hamnar i skuggan av terrordådet.

– Nu är det absolut nödvändigt att vi inte låter debatten försvinna från klimatkrisen och från de kapitalistiska mekanismer som skapat den. Och att vi talar om den klimaträttvisa värld vi behöver skapa för att undvika just den typ av konflikter som pågår.

350.org slår i ett pressmeddelande fast att även om demonstrationerna kan stoppas, går inte mobiliseringen av klimatrörelsen att förbjuda:

”Även om det här gör det svårt att gå vidare med våra ursprungliga planer, kommer vi att hitta ett sätt för folket i Paris att göra sina krav om klimaträttvisa hörda och vi uppmanar alla runt om i världen att delta i den globala klimatmarschen och höja sin röster mer än någonsin. Det har aldrig funnits ett större behov.”