Klimatmötets knäckfrågor
Vad ska diskuteras på mötet och vad vill de olika parterna? Fria Tidningen har gjort en guide över de största frågorna som klimatmötet ska knäcka.
1. Hur ska vi enas?
Förhandlingarna är partnerdrivna vilket innebär att det krävs enhällighet bland de nästan 200 olika parterna för att man ska komma fram till beslut om ett nytt avtal. En avgörande fråga för att parterna ska lyckas komma överens är att det finns förtroende för varandra. Att man inte lyckades komma överens i Köpenhamn 2009 berodde just på bristande förtroende mellan främst industriländerna och utvecklingsländerna.
2. Vem ska göra vad?
I den internationella klimatpolitiken har länderna hittills behandlats olika beroende på om de hör till de utvecklade industriländerna eller till tillväxtländerna. Till exempel gäller de bindande utsläppsmålen i Kyotoprotokollet endast de utvecklade industriländer som har ratificerat protokollet medan det för tillväxtländerna har varit frivilligt.
Flera länder, inklusive Sverige, menar att uppdelningen måste luckras upp med tanke på att till exempel Kina nu är mer utvecklat och står för en stor del av de globala koldioxidutsläppen.
Indien förespråkar å sin sida att de utvecklade industriländerna med störst utsläpp historiskt bör fortsätta bära huvudansvaret för att motverka klimatförändringarna och att målet om utsläppsminskningar bara bör gälla dem.
Andra stora parter som Kina och Sydafrika vill att utvecklade industriländer först måste redovisa hur de ska bidra ekonomiskt för att fattigare länder ska kunna minska sina utsläpp innan man kan komma överens om utsläppsmål.
En av de stora knäckfrågorna under Parismötet kommer bli hur en rättvis ansvarsfördelning ska se ut.
3. Hur ska avtalet se ut?
Förhandlingsprocessen har denna gång varit inriktad på vad länderna själva anser sig klara av, vilket talar för att man skulle kunna komma överens om ett rättsligt bindande avtal. Innan mötet har alla parter fått lämna in en nationell plan för hur mycket de ska minska sina egna utsläpp som väntas ligga till grund för avtalet. Men målen är spretiga och skiljer sig till exempel åt när det gäller inom vilken tidsram de ska uppnås. Många av tillväxtländernas utsläppsmål är också villkorade med att landet får finansiering för det.
Frågan under mötet är hur ett avtal ska utformas för att mäta och följa upp de här målen, om avtalet ska vara rättsligt bindande eller inte och i så fall vilka delar av avtalet som ska vara det. Mycket pekar på att ett avtal som bygger på ländernas egna klimatbud inte skulle bli tillräckligt kraftfullt och missa tvågradersmålet. En summering av alla inlämnade bidrag som gjorts av Climate Action Tracker pekar på en höjning av jordens medeltemperatur med 2,7 grader om målen uppfylls.
Därför förespråkar till exempel Sverige och EU ett rättsligt bindande åtagande om utsläppsminskningar med täta uppföljningar vart femte år så att det går att följa upp målen och att avtalet ska vara dynamiskt så att det finns en chans att stärka målen efter hand. Andra länder vill att avtalet ska bygga på frivillighet.
Ett scenario är att parterna kommer överens om ett bindande avtal under mötet som inte innehåller några mål om utsläppsminskningar utan endast ett krav på att länderna ska rapportera in sina bidrag.
4. Vem betalar?
Sedan klimatmötet i Cancún år 2010 har målet varit att samla ihop 100 miljoner US-dollar per år till klimatanpassning och utsläppsminskningar i utvecklingsländer från senast år 2020, från både privata och offentliga aktörer. En del av finansieringen ska gå genom den så kallade gröna klimatfonden som har kritiserats de senaste åren för att ännu inte ha kommit på plats och för att sakna pengar. Förra året saknades 38 miljoner US-dollar för att nå målet på årsbasis, enligt OECD.
För några veckor sedan beslutades dock att fonden för första gången ska börja betala ut pengar till projekt i utvecklingsländer som enligt många är en viktig signal inför Paris. I de bidrag som länderna har fått lämna in inför klimatmötet (så kallade INDC:s) har länderna inte bara fått sätta upp ett mål för utsläppsminskningar utan också hur man ska bidra till klimatanpassning.
Det tyder på att frågan om klimatanpassning och finansiering kommer få större tyngd i Paris än under tidigare möten. Om inte parterna lyckas komma överens om finansieringen är risken stor att det inte blir något avtal eftersom det är ett centralt förhandlingskrav från tillväxtländernas sida.
5. Vad gör vi nu?
Syftet med Parismötet är att skapa ett bindande globalt avtal som ska genomföras från 2020. Frågan är vad som händer åren där emellan. Flera länder som Japan, Nya Zeeland och Ryssland har motsatt sig nya bindande utsläppsmål för en andra åtagandeperiod av Kyotoavtalet, som sträcker sig mellan 2013 och 2020. Sverige, som tillsammans med övriga EU-länder har ratificerat den andra perioden, vill öka ambitionerna innan 2020.
Milstolpar för klimatpolitiken
1992
FN:s ramkonvention för klimatet antas efter att FN:s klimatpanel kommit med en alarmerande rapport om människans klimatpåverkan. Konventionen får namnet UNFCCC och efterföljande förhandlingstillfällen kommer att kallas COP (Conference Of the Parties, partskonferenser).
1997
En internationell överenskommelse sluts i Kyoto, Japan, där deltagarländerna för första gången enas om bindande utsläppsminskningar, genom det så kallade Kyotoprotokollet. 37 industrialiserade länder åtar sig att under 2008–2012 minska sina utsläpp med i genomsnitt 5 procent jämfört med 1990.
2007
Det trettonde klimattoppmötet, COP13, äger rum på Bali och deltagarländerna diskuterar vad som ska hända efter 2012. Handlingsplanen Bali Action Plan tas fram med syfte att leda till ett nytt bindande avtal på klimatmötet COP15 i Köpenhamn.
2009
Det hittills mest uppmärksammade klimatmötet, COP15, hålls i Köpenhamn. Regeringscheferna deltog i förhandlingarna men lyckades inte nå en överenskommelse om ett nytt globalt avtal. Istället enades ett antal länder om ett nytt dokument, Köpenhamnsuppgörelsen, som bland annat innehöll målet om att den globala temperaturökningen inte ska överstiga två grader och att klimatbiståndet år 2020 ska uppgå till 100 miljarder dollar årligen.
Den nya uppgörelsen ses som urvattnad eftersom den helt saknar bindande mål och hela mötet kommer att kallas för ett fiasko.
2010
COP16 hålls i Cancún, Mexiko. Länderna enas om Cancúnavtalet, som innebär att de åtaganden som gjordes i Köpenhamn om tvågradersmålet och klimatbistånd formellt blir en del av UNFCCC-processen, vilket ses som ett litet steg framåt.
2011
COP17 hålls i Durban, Sydafrika, där länderna enas om Durbanplattformen som blir startskottet för det nya bindande avtal som nu ska förhandlas om i Paris. Enligt överenskommelsen ska man påbörja en process som senast 2015 ska leda till att ett nytt avtal.
2012
COP18 hålls i Doha, Qatar, och länderna enas om en andra åtagandeperiod för Kyotoprotokollet med bindande åtaganden om utsläppsminskningar för tiden 2013-2020. Men få länder skriver under avtalet som bara täcker 15 procent av de globala utsläppen.
2013
COP19 hålls i Warszawa, Polen, där länderna enas om att upprätta en mekanism för Loss and Damage, eller klimatkompensation, där utvecklingsländer ska få stöd av utvecklade länder.
2015
Den 30 november till 11 december samlas världens länder i Paris, Frankrike, för COP21, då länderna ska enas om ett nytt globalt klimatavtal som ska gälla från år 2020.