Efter nyheterna om de koordinerade terroristattackerna som dödade mer än 120 personer i Paris, kom löftet om ett ”skoningslöst krig” från Francois Hollande tidigt lördag morgon. Attacken mot Paris, var ”en attack mot hela mänskligheten och de universella värden vi alla delar”, menade Obama.

Retoriken om de universella värden vi alla delar och vikten av att slå vakt om dem började även breda ut sig på svenska ledarsidorna. Den svenska flatheten mot IS-rekryter, krav på skärpt lagstiftning och frågor om när Sverige ska ta hoten på allvar var återkommande teman. Ett klockrent exempel på artikel av den sorten står GPs ledarsida och Adam Cwejman för i dag måndag, som menar på att ”vi riskerar att vara snudd på försvarslösa om något händer”.

Vid det här laget kan ingen som följt de geopolitiska händelseförloppen ha missat att idéer om ”vår förvarslöshet” också bidragit till den situation vi befinner oss i i dag. Ändå kan det faktum att västerländska ledare visar på samma typ av blodtörst som attentatsmännen antas vara drivna av, eller att västerlänningars våldsamma död har en tendens att mynna ut i olika förslag som legitimerar ännu mer våld mot bruna kroppar, gå svenska ledarsidor obemärkt förbi.

Enligt den brittiske journalisten och mellanösternkorrespondenten Robert Fisk behöver frågan ”Hur hamnade vi här?” föregå den alltför enkla, populistiska och hittills förödande uppmaningen ”Vi måste göra något nu!”.

När attackerna mot World Trade Center ägde rum för ca 15 år sedan, inledde USAs dåvarande president George W Bush, tillsammans med sin högra arm, Tony Blair, ett modernt korståg i form av det globala kriget mot terrorismen. Västvärlden får inte stå flata inför hotet från Öst, var budskapet. Det globala kriget mot terrorn presenterades som formeln som skulle göra världen säkrare. Resultatet blev däremot fler militanta grupper, däribland IS, som bland annat, oavsett om vi köper det eller inte, gör anspråk på att bekämpa imperialistiska makter i regionen. Utöver det blev kvittot på invasionen minst 2 miljoner civila offer och i överlag en instabil och otrygg värld.

Krigsherrarna Bush och Blair som startade ett illegalt krig går fria; ibland kan vi läsa om hur den ena ägnar sig åt konst numera och den andre tog emot ett pris bara så sent som 2014 av Save the Children’s globala ”Legacy Award”. Detta trots mot bakgrund av att det i Rädda Barnens rapport efter elva år av den Bush-Blair drivna olagliga invasionen och pågående ockupationen konstaterades att Iraks barn, hade inget hopp och inget ”att vara tacksamma för”.

Är det sannolikt att de universella värdena och mänsklig anständighet sätts på undantag för befolkningen i Afghanistan, Jemen, Palestina, Somalia, och Syrien, utan att förvänta sig att våldet slår tillbaka mot oss här på lokal nivå? Självfallet inte. I en värld som skulle vara säkrare efter att ett modernt korståget, där anti-terrorlagar och övervakningsåtgärder, trots kritik från internationella såväl som nationella organ, infördes, kunde ännu ett dåd äga rum. Om det är något som är glasklart i dagsläget, är det att nationella såväl som lokala aktörer på allvar behöver lyssna in experter som Fisk, snarare än att låta den rådande krigshetsen vara styrande för utformandet av åtgärderna.

Frågar vi sakkunniga som Robert Fisk och terrorismforskare som Arun Kundnani, är det enda rimliga en mer förnuftig, snarare än affektiv, relationell analys vad gäller politiskt motiverat våld - även om den på ytan kommer till uttryck genom religiös semantik. Det innebär att en behöver ta hänsyn till statligt sanktionerad terrorism i analysen, även om det inte faller västerländska stater i smaken. I synnerhet är det centralt att vi i vår ambition att finna lösningar tar i beaktande på vilket sätt västerländska regeringar radikaliserats i relation till de icke-statliga aktörerna som de gör anspråk på att bekämpa.

På så vis kan vi på ett trovärdigt sätt söka lösningarna, precis som Kundnani föreslår, i den politiska egenmakten hos befolkningen. Svaret ligger således i större utrymme för samhällets invånare att bedriva radikala demokratiska, anti-imperialistiska alternativ till både statlig och icke-statlig våldsam avantgardism. Det börjar med en rättvis omprövning, men också en upprättelse av de förödande konsekvenserna, av USAs och de allierade regeringars, däribland Sveriges och Frankrikes, utrikespolitik.